Att förlora en vän

På morgonen för ett par dagar sedan sprang jag på min kollega Göran vid kopieringsmaskinen. Han såg ledsen ut.

"Hur mår du", frågade jag. "En vän till mig dog i natt", svarade han. Hon hade haft cancer som barn, precis som Göran. Sen drabbades hon av återfall i vuxen ålder och var sjuk länge.

Sista gången han träffade henne var på Maxa livet-konferensen i november. De hade umgåtts många gånger genom åren, ofta på läger för cancerdrabbade ungdomar. Medan vi pratade dök minnena upp. 

"Det var alltid jätteroligt att träffa henne. Hon var jämt glad och omtänksam. En så fin tjej. Jag ser henne framför mig och nu finns hon inom mig. Jag kommer att bära med mig hennes skratt. Och hennes skånska dialekt."

Vi bytte hänget vid kopieringsmaskinen mot några bekväma stolar och Göran berättade att han har mist flera vänner till cancern. Att andra inte klarar sig väcker frågor i honom; hur många fler vänner ska han förlora? Och hur kommer det sig att just han får vara frisk och må så pass bra?

"Utan min cancersjukdom hade jag inte mött flera av mina vänner för det var genom våra gemensamma erfarenheter vi fann varandra. Nu saknar jag dem  - men jag är så glad att jag fick lära känna dem."  

Den sköra tråden mellan liv och död är av naturliga skäl påtaglig här, där vi jobbar. Det är en del av vardagen och vårt medvetande att livet inte alltid sträcker sig till ålderns höst. Vi ser det svart på vitt i överlevnadsstatistiken på barncancerområdet och vi upplever det i vår kontakt med forskare, vårdpersonal, cancerdrabbade barn, ungdomar, unga vuxna och deras familjer.

Inte alla som drabbas av barncancer klarar sig. Vi har mycket att göra framåt. Så att alla får leva. Bli gamla, rynkiga och fulla av livserfarenheter. Göran rundade av vårt samtal om vänskapen, livet och döden på morgonkvisten med tanken om att man måste satsa ordentligt för att komma någonstans, när man nu en gång har livet. "Det jag satsar är mina erfarenheter, tid - och mod."    

//Jessica Runemark

#blogg100