Säga Umeå Universitetssjukhus utan att vricka tungan

Uppvaket efter Sanders stora operation är just en sådan händelse som etsat sig fast i minnet. Lika lättade som vi blev över samtalet att operationen hade gått bra, lika nervösa var vi över uppvaket som vi hade framför oss.

Jag fortsätter på samma spår som i mitt senaste inlägg, om händelser jag aldrig, aldrig glömmer.

Statusen på det ena och det andra är inte helt given efter en stor hjärnoperation. Jag och Peter kom upp till NIVA, neurointensiven, strax innan Sander rullades in sovandes i sin säng. Slangar och sladdar överallt, uppkopplad mot olika övervakningsapparater. Jag hade förväntat mig ett stort bandage runt huvudet, men det hade han inte. Han såg så fridfull ut, precis som i vanlig sömn.

När Sander strax senare vaknade var han påverkad av morfinet och hade en fått liten snedtändning. Talet var intakt, det blev vi genast varse om. Han sa saker till oss som; ”Rör mig inte”, ”Du spottar när du pratar”, ”Din andedräkt luktar illa”, ”Sluta gunga min säng”.

Aldrig har vi varit så glada över en sur och vresig unge! Senare fick han gång på gång rabbla sitt namn och personnummer, vilken dag det var och att han var på Umeå Universitetssjukhus. Att ens kunna säga Umeå Universitetssjukhus utan att vricka tungan är bra gjort. Han fick lyfta sina armar och ben, sätta fingret på näsan och allt fungerade precis som vanligt. Men trött, så trött var han, vår kämpe till son.

Första natten på NIVA blev han väckt stup i ett för kontroller. Följande dag verkade det helt okej med smärtan, fram till det att morfinpumpen skulle trappas ner och ersättas av starka värktabletter. Det visade sig inte fungera så bra inledningsvis. Smärtan blev så stark att Sander blev alldeles svettig i pannan och tårarna rann ner för hans kinder. Han kunde inte gråta för varje liten, liten rörelse gjorde ännu mer ont i hans 20 cm stora sår i bakhuvudet. Och så hade han så ont i halsen efter tuben.

Det är en känsla av extrem maktlöshet som man känner som förälder när man inte kan hjälpa sitt barn. Det gör ont i hjärtat och själen.

Ett annat smärtsamt minne är lillebror Vides besök hos Sander på NIVA på den andra dagen. Vide, 8 år, som innan Sanders hjärntumör inte visste mycket mer än att cancer ”är en sjukdom som man kan bli påverkad av”. Vide, som inledningsvis uttryckte att han ”älskar sjukhus”, lyrisk över den stora mängden av pysselmöjligheter i lekterapins hobbyrum. Under Vides besök hos Sander kom ett rejält bakslag i smärtlindringen. Den smärtan Vide såg fick honom att förstå vad cancer är för något.

Han har efter det aldrig mer uttryckt att han ”älskar sjukhus”. Plötslig står vi där med två barn som verkligen behöver oss. En storebror på NIVA och en lillebror, med en ny insikt och rädsla. Insikten att cancer är något värre än ”en sjukdom man kan bli påverkad av”. Och det är inte lätt som föräldrar att räcka till för bägge när man själv har kraschlandat och är helt slutkörd av oro och sömnbrist. Att se och höra båda när ett barn ligger på NIVA, opererad för en stor hjärntumör och det andra har en liten blemma i munnen. Att ändå se och höra båda.  

//Katrine Aslaksrud Lundström