Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

OKTOBER

30

Cecilia Fellenius

Cecilia Fellenius

Att våga drömma och tro på det goda

Post icon

Här om dagen var jag på invigningen av BARN DOM. En utställning på Fotografiska i Stockholm där elva unga som drabbats av cancer i barndomen fick se sin dröm bli verklighet. Samtidigt som de fick möjligheten att visa upp sina fantastiska skildringar av livet efter cancern. En oerhört stark skara bilder, av starka individer, som för ett år sedan påbörjade denna resa. En inre resa mot sin dröm!

För drygt 20 år sedan hade också jag en dröm. En dröm om att bli fri från min AML, något som under resans gång inte var helt självklart. Överlevnadsprognosen var 50/50. Precis som i ett lotteri handlade det om att dra den rätta lotten, högsta vinsten. Min sex år gamla kropp hade fått storstryk av cellgifterna, jag själv hade nästan helt tappat livslusten. Jag varken åt eller orkade stå på mina egna ben och höll på att tyna bort. Utslagen i baksätet i vår Citroen, på väg till Linköpings sjukhus för en ny omgång cellgifter berättade jag för min mamma att: ”Jag inte längre ville vara jag” … Att: ” Det varit bättre om pappa gift sig med någon annan mamma”– För då hade jag ju inte blivit sjuk… Det var långt innan snacket om ”blommor och bin” :). Nu vet jag bättre och önskar mig inte någon annan mamma i hela världen! <3

2011

 

Mamma och jag 1993

 

Så kom den där vackra, något svala sommardagen i slutet av juli 1992… Jag och min familj hade samlats hemma hos några vänner vid Ågelsjön utanför Norrköping. Min födelsedag skulle firas i efterskott och även ”B” skulle firas. ”B”, en god vän till familjen som varje vecka skickade mig svartvita vykort med olika motiv och roliga små hoppingivande texter på baksidan. Vykort som fick mig att dra på smilbanden trots att hela munnen värkte av de blåsor jag fått till följd av behandlingen. Vykort som höll min nyfikenhet och mitt barnasinne vid liv, fick mig att längta och fundera kring vilket motiv som skulle pryda nästa framsida… Pussande par, lekande barn eller skojiga tanter och gubbar?

Inför besöket hos ”B” och hans familj hade jag kommit över en vit lerduva i en secondhand butik. Den skulle ”B” ha tyckte jag! Vi åkte till huset vid sjön. Började dagen med att fiska. De fiskar jag fångat lade vi sedan ner i en hink med vatten. Fiskar som till min förtvivlan åts upp av de hotfulla fiskmåsarna  i skyn, samtidigt som cancern åt upp mig inifrån och ut. Jag var trött, på plats fast ändå inte riktigt närvarande. Efter att jag vilat en stund och kommit över ”fiskmås-traumat” var det dags att ge ”B” lerduvan jag valt ut åt honom.

En stund senare när vi alla satt runt det vaxdukbeklädda bordet på strandtomten var det någon som pekade upp mot hustaket högt uppe på berget ovanför. Där satt en vit duva . Nästan identisk med den jag gett till ”B”! Alldeles stilla satt den där och iakttog oss under resten av kvällen. Den ingav ro, en känsla av att det ändå skulle gå bra.

Än idag är jag osäker på om det bara var ett av dessa sjuka sammanträffanden som ibland sker, eller om duvan verkligen kommit för att berätta något? Att duvan genom sin närvaro fick oss alla att förstå. Förstå att Cecilia skulle uppnå sin dröm, att Cecilia skulle bli frisk… Duvan flög tillslut sin iväg, kvällen rundades av, en lättnad sänkte sig över sällskapet och vi begav oss hem till S:t Persgatan 33. Några dagar efteråt var det återigen dags att påbörja nästa cellgiftskur i Linköping. Men denna gång var det med en helt annan sinnesro vi satte oss i bilen på väg mot sjukhuset. Jag ställde inga frågor. Det var som om jag accepterat situationen jag befann mig i. Jag fått en ny kraft, en ny energi och målmedvetenhet . Jag skulle fixa det här, jag skulle bli frisk, jag skulle få uppleva min lillasysters röst och senare även få se fler drömmar gå i uppfyllelse, drömmar som jag då inte hade en aning om.

Drömmen blev sann och duvans budskap till verklighet, oavsett om det är en efterkonstruktion eller inte. Jag blev frisk, liksom Anna-Sara, Amanda, Klara, André och alla de andra fantastiska fotograferna i projektet BARN DOM. En av skillnaderna mellan dem och mig är att de även ställt ut sina bilder på ett av Sveriges största museum! Vilket är riktigt grymt! En dröm som verkade totalt ouppnåelig för drygt ett år sedan! Inte någon av drömmarna har varit helt lätta att uppnå och under resans gång har vi fått lärdomar och insikter vi kanske helst av allt sluppit. Lärdomar som vi dock måste acceptera tillhör vår resa. Något som bland annat Anna-Sara gjort:

Jag vet att det finns ännu fler drömmar och mål att uppnå därute. Drömmar och mål som gör mig nyfiken på livet och vad som finns bakom nästa dörr! Ibland lite väl ivrig :)… Då försöker jag påminna mig själv om att själva resan också räknas… Försöker ta en dag i sänder och vara lyhörd för de förändringar jag själv inte kan påverka. Liksom livet kan även drömmar och mål förändras med tiden. Oavsett vi vill eller inte. Huvudsaken är att vi vågar drömma och sätta upp mål som får oss att utvecklas, stora som små!

…För om drömmar kan slå in i sagornas värld, varför skulle de inte kunna bli verklighet även för dig, i den värld du lever i!?

// Cecilia Fellenius


Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

.