Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

OKTOBER

10

Kristina Runyeon-Odeberg

Kristina Runyeon-Odeberg

Det här med att vara tacksam

fledgling

På min vägg i flickrummet hos mina föräldrar hade jag ett vykort där det stod på franska: Savoir contenter de ce q’un a, c’est d’être riche. På svenska betyder det ungefär: Att vara nöjd med det man har är att vara rik. Lite lösare översatt: Man ska vara tacksam för det man har.

Jag har mycket att vara tacksam för. Varje dag skänker jag en tacksamhetens tanke till… välj själv, jag tänker inte predika någon tro i den här bloggen, för jag har min familj kvar. Jag hade kunnat förlora flera av dess medlemmar flera gånger, men så är det inte.

Alltnog är vardagen en ständig kamp, känns det som.

Just idag skulle jag och yngste sonen till hudkliniken för en fläck som jag varken tycker om storlek eller utseende på, och vi hade gjort upp med äldste sonen om att bilen faktiskt inte skulle gå till hans skola igår. Likväl, mitt under utspisning av tillfälligt krasslig hund och allvarligt krasslig katt, konfronteras jag med orden: ”Skjutsar du mig till skolan idag, och när åker vi?” Jag muttrar något om att jag inte vet, att vi väl får åka tidigare då… men yngste sonen är definitivt inte förberedd för tidigare avfärd. ”Kan du garantera att du kör mig?” Jag svarar att jag tänker. Äldste sonen har nu höjt röstvolymen avsevärt, och jag säger: ”Sluta skrika.” Så säger han att han tar bussen, men jag får ett dokument att skriva under som godkänner att han får åka på studieresa om två veckor. Jag är så tacksam för att han har hittat rätt i sina studier. Han går på ett nationellt spetsprogram och kammar hem bra betyg; när han var högstadieelev vid tiden för yngste sonens diagnos hade han F-varning i flera ämnen.

Det är tråkigt att vi inte får ihop logistiken den här morgonen, men det visar sig vara bra i slutändan, för en bit in på vägen till sjukhuset kommer jag på att vi inte har tagit med yngste sonens material till syslöjden som han tog med sig hem förra veckan. Sonen ringer min man, som inte svarar – han är ute med hunden. Vi vänder, fångar upp sypåsen, och vänder tillbaka. Jag är så tacksam att vi kom iväg i tid så vi kunde lösa det problemet.

Den här dagen regnar det ganska kraftigt, så vi ställer vårt hopp till sjukhusets kulvert. Vi träffar en kvinna i hissen på kryckor och vi konstaterar samtidigt att oj, vi får åka åt fel håll en stund, men det tar väl en minut. Och vad är en minut? Den är ingen fara i det här läget. Också något att vara tacksam för.

Sonen sparkar vidare på sin sparkcykel – han har ganska svårt att gå långa sträckor, men sparka kan han göra. Balansera kan han också – ett litet vardagsmirakel, eller inte så litet. Han är opererad i ett område där mycket hade kunnat hända, men som inte gjorde det. Vi passerar det hus där han strålades 30 gånger, de flesta under narkos, och det var en oerhört svår tid för oss alla. Han kommenterar hur fint väntrummet var i det gamla huset och det var det verkligen. Utsidan var kanske inte så mycket, men insidan… där fanns höga tropiska växter, parkbänkar (men med mjuka säten) var utplacerade och det fanns grusgångar. Där hängde leksaksapor i träden och personalen flyttade hela tiden på dem. Ansvarig strålonkolog sa till sonen att hålla koll på dem. Det nya huset har en fantastisk utsida, men väntrummen får mig att tänka orden: ”Till exekution!”. Det är så sterilt bland lysrörens närmast aggressiva sken – knappt en tygbit så långt ögat når. Vi talar vidare om ditt och datt på väg till hudkliniken, som ligger i andra änden av kulverten. Sonen verkar inte så störd av det, men jag får rivsår i själen.

Vi kommer fram till hudkliniken och blir ganska snart inkallade. Väntetiden är inte lång. En läkare kommer först och granskar, funderar en kort stund och frågar sedan om hon får kalla på sin chef för säkerhets skull. Givetvis får hon det. Även han tittar. Samma beslut där: fläcken ser ursnäll ut, men får de ta bilder? De drar nämligen öronen åt sig när de hör att han blivit strålad med ca 23 Gy längs hela ryggmärgen. Jo, de tar bilder och kommer kalla honom till återbesök om några år.

Jag är så tacksam, inte bara för att fläcken ser ofarlig ut, utan för att de tar oss på fullt allvar. Det fanns en tid när vi kämpade för att komma in på sjukhuset, därför att vi visste att något var fel. Men det är plågsamt att påminnas om en tid när livet inte gick att ta för givet. Det går aldrig att ta livet för givet, men det handlar inte om rädsla för vad som ska hända. Det handlar om minnen av vad som hänt.

När vi är klara är det dags att lämna av sonen vid hans nya friskola i Lund (vi bor i Dalby). Jag är så tacksam för att han orkar gå hela dagar (nåja…) och ibland har energi över för läxor om vi kan peppa honom i några timmar. Men det tär på krafterna att vara chaufför och privatlärare. Tur att jag och min man har en kombinerad kunskapsbank som räcker ganska långt.

Åh, just det, jag skulle ju handla. Alltså svänger jag förbi en matbutik på vägen hem. Där hittar jag schampo till äldste sonen, fullkornsbröd till mig själv, wafers till äldste sonen – men jag glömde mitt pålägg.

Jag kommer hem inte långt före lunch och då är det dags att handla till den temporärkrasslige hunden och den allvarligt krassliga katten. Vi förenar nytta med nöje: hunden får ta en promenad till djuraffären. Efter två operationer i armbågen är han nu halt – igen, men nu med anledning av ett skärsår i trampdynan som inte vill läka. Jag är så tacksam för att det inte är värre – han klarar sig ganska bra med en liten hundstövel. Den studsande gång han hade för ungefär ett år sedan verkar vara tillbaka.

Eftermiddagen ägnas åt ett arrangemang som jag inte vet hur jag ska bemöta – jag vet vad jag ska säga, bara inte hur jag ska säga det. Kritik ska vara konstruktiv, annars får den tiga still. Jag har också en mejlväxling med en till synes hjärtlös handläggare på en utskälld myndighet. Vissa dagar tänker jag att utskällningarna inte är många nog när det finns ett flertal handläggare som inte förstår. Vill de inte? Kan de inte? Jag är ändå tacksam för att jag kan ha den mejlväxlingen; för några år sedan hade den varit otänkbar.

Dags att hämta yngste sonen. Jag hinner med att handla en födelsedagspresent inför veckans kommande födelsedagar i alla fall, och jag reparerar skadan med de glömda matvarorna också. Jag är tacksam för att jag fick tid till det.

Strax innan jag kommer fram till skolan ringer äldste sonen, nu med mjukare röst – han har upptäckt de wafers jag köpte till honom.

Jag hann inte med en viktig sak idag: jag skulle ha sökt kontakt med en psykolog på habiliteringen för sonens sammanbrott, som ibland återkommer många gånger under en dag. Nå, imorgon är en annan dag – något jag sällan kunde säga för tre år sedan.

Så jo, nog är jag tacksam. Men jag avskyr sjukdomen cancer för vad den har gjort med min yngste son – och hela vår familj.

//Kristina Runyeon-Odeberg
Fotograf: Hans Odeberg


Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

.