Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

FEBRUARI

27

Kristina Runyeon-Odeberg

Kristina Runyeon-Odeberg

Auld lang syne

Sången framför alla andra som sjungs i mitt fädernesland USA på nyårsafton är Auld Lang Syne. Här i Sverige är vi kanske några som minns Kjell Lönnås körtolkning. Jag har alltid tyckt att just nyårsafton och det gångna året inte är tider som är tillräckligt långt borta för att besjungas med just de orden, men just idag har jag haft den på hjärnan.

Orsaken är att jag har satt mig i sinnet att lämna in den sången. Jag läser en hel del på distans, och en av kurserna har den här sången som en av de sista uppgifterna.

En viktig dag

Idag råkar vara en viktig dag. Det är första dagen i min återhämtningsprocess, på riktigt. Allt kraschade för drygt fyra år sedan i och med sonens diagnos och det år som följde. Men idag inte bara känner jag att det är dags att börja gå vidare – det har jag känt i flera år! – det ska hända saker på den vägen. Äntligen.

Should auld acquaintance be forgot and never brought to mind? Jag vill att minnena ska suddas ut betydligt mer än de har hunnit göra på de tre år som gått sedan behandlingen. Men det tar tid, särskilt för mig som inte har en vardag. Jag hade inte kommit tillbaka till en vardag under sådär fyra år före sonens diagnos, och jag har inte kommit tillbaka nu.

Sonen har åkt iväg med maken till skolan; sådana dagar är en lättnad för mig därför att jag slipper pendla 3 x 3 mil. Idag behöver jag bara köra till Lund och tillbaka två gånger, och en av de gångerna är för min egen skull: jag ska träffa en jobbcoach. Men innan dess ska jag se till hur det ser ut med kattlådorna, ta ut hunden på promenad och hänga upp ett tvättlass på tork.

När det är gjort får jag gå in i duschen och välja ut vad jag ska ha på mig. Jag vet att det ska finnas ett par jeans som jag tvättade för ett bra tag sedan. Åh, där är de – överst på en hylla. Jag rycker segervisst åt mig dem och får dem i handen…

…men med dem följer två par byxor till, fem toppar, tre handdukar, en scarf, en bordslöpare, ett nattlinne som jag är osäker på om det var rent (maken blandar nämligen gärna ihop mina nattlinnen och den rena tvätten då de mellanlagras på samma ställe) och en virkad golvmatta. Inget att göra åt det nu.

Resa 1

Till ett av mina viktigare möten kommer jag iväg i sista stund, förbi en väldigt ivrig hund som tror att han ska få en promenad till, och så snart efter den första! – men möter en trafikomläggning, så jag blir sen. Men trots det blir det ett bra möte. Coachen är nog rätt för mig, tror jag. Min magkänsla säger mig det.

Efter mötet träffar jag min man på lunch. Vi säger inte mycket. Det behövs inte alla gånger. I sommar har vi varit gifta i 26 år. Kriser splittrar eller stärker; i vårt fall har relationen hållit. Det är svårt att inte älska den man som är den trygga famn jag så ofta behöver. Jag skjutsar honom tillbaka till jobbet på väg hem och landar hos hunden, som ska ut igen.

Under en knapp timme sätter jag Auld lang syne och lämnar in den för bedömning. Att lära sig spela gitarr vid 48-49 års ålder har varit en intressant upplevelse. Jag är inte lika flink i fingrarna som mina yngre kurskamrater, men det går vägen; jag har kanske kommit fram till en realistisk självbild och mina reflektioner brukar tas väl emot. Vissa ackordbyten är svåra för mig, men jag vet hur jag ska jobba med dem och brukar komma fram till slut. Varsågod, skratta om du är vass på gitarr. Det bjuder jag på. Men jag skrattar åt den som säger att orgel är lätt att spela så länge som man inte behöver blanda in fötterna.

Resa 2

Dags att hämta sonen. Jag blir sen även till den här tiden jag borde ha passat bättre, men när jag kör in för att parkera i en ficka ser jag att klassen är på väg in i skolan, så jag kommer inte få en irriterad son av det skälet. (För det mesta kan jag behöva vänta på honom ett bra tag; en gång när han var arg på mig så upplyste jag honom om detta faktum och sedan dess har han faktiskt inte klagat de få gånger han har fått vänta.)

Hem en kort vända, sedan till sjukgymnast med sonen som bröt armen i höstas. Det har gått bra, men han behöver inte bara mobilisera den skadade armen utan resten av hans kropp, som inte mått bra av de senaste årens kamp mot Den Stora Tröttheten. Sjukgymnasten kör med honom och jag får låna ett av hennes träningsredskap under tiden.

Tillbaka i hemmet sätter jag igång middagen – vi tillhör de personer som gärna lagar i lergryta. Det är en nåd att kunna förbereda en sak och sedan fortsätta med vad man nu behöver göra. Världens mest övergivna hund vill gå ytterligare en runda.

Kväll

När middagen är avklarad väntar ett webbseminarium med en annan distanskurs. Äldste sonen ska in till Malmö, rent hypotetiskt, och undrar om hämtning, rent hypotetiskt. Rent hypotetiskt svarar jag att min man och hans pappa troligen kommer att hämta honom.

Efter seminariet, som maken fick avbryta tidigare på grund av läxbehov hos yngste sonen, röjer vi i köket, går ut med hunden och hjälper sedan till med tillväxthormon. Vår hjälte kan modigt ta sina sprutor själv, men vi brukar langa fram nålar, en bomullsrondell att torka med och ett litet plåster.

For auld lang syne, my dear… Strålning, i alla fall mot hjärnan, kan nog betraktas som en gåva som fortsätter att ge. Vår yngste son, som har kommit ganska lindrigt undan hittills, har ”bara” hörselnedsättning, vissa kognitiva problem och nu brist på tillväxthormon. Vi har inte heller gått oskadda genom processen, men våra egna hälsoproblem som vi kämpar med av och till känns inte som något vi kan klaga på i stort.

Efter sprutan avslutar sonen med viss hjälp matteläxan och lägger sig själv. Jag behöver bara titta till sonen, mata de små marsvinen och dela ut en godnattpuss. Maken har åkt iväg till Malmö och jag är tacksam för att jag slipper köra ännu en gång. Morgondagen kommer nämligen att bjuda på tillräckligt i den vägen.

Till dig som undrar: nej, det är inte över bara för att behandlingen är över. Det är då resten av livet börjar, och det är inte lätt alla gånger. Men faktum är att trots att det ofta är skräp så brukar jag kunna hitta ljusglimtar. Om inte annat så går det inte en dag utan att jag tackar för att jag har alla de tre viktigaste personerna i mitt liv kvar. Dagens sista ljusglimt är att jag får meddelande om att min tolkning av Auld lang syne är godkänd.

Nästa lilla utmaning blir alltså Blommig falukorv.

cp

//Kristina Runyeon-Odeberg
Bild: okänd upphovsman


Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

.