Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

OKTOBER

16

Cecilia Fellenius

Cecilia Fellenius

Brev till Cancern, del 2

Post icon

 Fortsättning på del 1…

Mr Cancer…Trots att jag inte gillar dig kan jag ibland fascineras över hur en som du, likt en kameleont kan glida in människors liv, oberoende av vilket kön, klass eller etnicitet de tillhör. Du verkar liksom inte bry dig, utan drabbar vitt och brett. Du har liksom tillträde till alla olika typer av världar och behöver varken pass eller pengar. Likt en orkan raserar du allt i din väg.

Detta blev oerhört tydligt då jag nyligen befann mig på ICCCPO,  en internationell barncancerkonferens som detta år ägde rum i London. Ett forum med representanter från de flesta av världens hörn. Hörn där du leker gud. Hörn där det knappt finns tillgång till mediciner, där kunskapsbristen är enorm och där samhället blundar för din existens. Ändå finns det människor som trotsar dessa faktorer. Delar med sig av erfarenheter, stärker varandra i arbetet med att förinta dig, eller åtminstone göra din skada lite mindre. Och inte minst inge hopp. Hopp om att en annan värld är möjlig!

Den mänskliga kraft som uppstår när du stormat in är något som fascinerar mig ännu mer än din existens. En osynlig kraft som får människor att återigen resa sig. En kraft som binder samman och får folk att samarbeta oavsett geografiska, kulturella eller språkliga hinder. En kraft som var högst närvarande under ICCCPO konferensen i London!

Du Mr Cancer, vet du vad? Jag önskar att du försvinner från denna jord, att du utrotas och dör. Jag vet att det är respektlöst att önska död åt någon. Det skiter jag i när det gäller dig. För om alla barn och unga som drabbats av dig skall få möjligheten att leva, då är det du som måste dö! Du kanske tror att det är omöjligt att utrota dig? Visst kommer det att krävas mycket, men du ska veta att det inte alls är hopplöst. Det är nämligen så att forskarna jobbar på som bara den för att hitta ett medel som kan tillintetgöra dig.

Men innan den dagen är här, innan du dör, innan de blåa stolarna kan fyllas med fyra friska barn. Ja,  innan dess är det nödvändigt att ta hand om de individer du drabbat på ett eller annat sätt. För det handlar inte bara om att överleva dig, utan också om rätten till att få leva ett så fullvärdigt liv som möjligt, även efter att du klampat in som en objuden gäst.

Mr cancer, jag undrar om du är medveten om att populationen av unga vuxna som överlever dig blir allt större i takt med forskarnas framsteg?  En ny samhällsgrupp att räkna med håller på att skapas.Fighters” som min väninna  Hebba skulle kalla oss.  Men även en fighter behöver förståelse och stöd. För trots att fightern klarar av mycket, klarar han eller hon inte allt på egen hand… 

Mr Cancer, jag undrar om  du verkligen tycker det är rimligt  att en fighter skall behöva marginaliseras och uteslutas från arbetsliv och andra sociala sammanhang på grund av dig? 

Behöva kriga mot försäkringskassan och exkluderande skolsystem,  kastas runt mellan sjukvårdens tusen olika instanser i jakten på rätt vård den dag de fyllt 18?  Eller ensamma behöva kämpa mot sena komplikationer och de själsliga ärr du bidragit till? Nej, jag skulle inte tro det!

Fighters från världens alla hörn

Vad behövs då för att göra skillnad,  förutom mer forskning?  Jo Mr Cancer, jag har en idé, och du kommer garanterat inte att gilla den. Om vi alla genom att öppna ögonen, sluta döma och sträcka ut en hjälpande hand till de som behöver tror jag vi kan komma en bra bit mot målet att förminska dig och de negativa effekter du medför. Vi börjar så tycker jag, för ibland  kan det faktiskt räcka med en liten gest. Att bara finnas där och lyssna,  följa med till läkaren eller tillsammans överklaga det där konstiga beslutet från försäkringskassan. Att skratta lite under resans gång skadar nog inte heller 🙂 Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så till Hebba och alla andra fighters där ute: Ge inte upp, du är inte ensam, armén av fighters blir sakta men säkert allt större och någonstans där ute finns en hand även för dig!

Vem bär då ansvaret för att reparera dina skador när du själv smiter undan? Jag skulle säga vi alla är delaktiga på ett eller annat sätt och att det handlar om en förändring på många olika plan. Enskilda samhällsmedborgare,  politiker och övriga delar av samhället behöver alla dra sina strån till stacken.  Redan nu görs mycket, men jag skulle önska att det skedde mer när det gäller att ta hand om ditt skräp. Visst kanske  faktorer som ekonomiska resurser, politiska beslut, okunskap och  rädslor spelar in? Men vi kan inte vänta längre. Vi kan inte längre blunda för konsekvenserna av ditt verk och hur det påverkar människors vardag!

 Mr Cancer, vet du en vad? I slutänden är det du som är ensam. Jävligt ensam och riktigt svag. Men vi, vi är starka och tillsammans gör vi skillnad. Tillsammans kan vi bidra till att göra livet lättare för varandra. Tillsammans kommer vi en vacker dag att marginalisera och förinta dig…

Bird by Ville

Jo, Mr Cancer, en sista sak vill jag att du skall veta… om livet vore en fest… Ja, då är du definitivt inte bjuden. Däremot är den mänskliga kraften och de gränsöverskridande samarbeten som uppstår i samband med dig mer än välkomna!

//Cecilia Fellenius


Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

.