Byråkrati och barncancer

I år upptäckte jag den värsta nackdelen med att vara dubbelmedborgare: all byråkrati kring att behöva deklarera inte bara i Sverige utan också i mitt fädernesland. Trots att jag aldrig tjänat en krona i det landet – bildligt talat, såklart rör det sig om en annan valuta – fick jag av en ren slump reda på att jag skulle deklarera.

snigel - byråkrati

Det blev många telefonsamtal till berörda ambassader långt bort och nära. Skattekontoren stängde i land efter land. Det enda skattekontor som till slut fanns kvar i Europa upplyste mig vänligt om att om samtal besvarades, och det hände inte så ofta, så skedde det på vissa tider – faktiskt under precis samma tidpunkter jag ringde.

För att deklarera behövde jag motsvarigheten till ett personnummer. Jag fick boka en tid och infinna mig på närmaste ambassad. När jag kommit igenom säkerhetskontrollen och det var min tur mötte jag en vänligt inställd medarbetare som ställde några frågor, log och sa att allt var i sin ordning och att han skulle skicka min ansökan vidare. I flera veckor var ansökan spårlöst försvunnen.

Det blev tillräckligt många timmar i telefonkö till fäderneslandet för att vår teleoperatör skulle kunna skratta hela vägen till banken. Själv kunde jag hålla mig för skratt. Till sist bestämde jag mig för att anlita en advokat för att fylla i deklarationen åt mig, och dyrt blev det, men det finns gränser för vad en cancermamma, nuvarande eller före detta, mäktar med.

Vad har det här med barncancer att göra?

Jo, när ens älskade barn får en cancerdiagnos brukar man få sitta i telefonkö till en viss myndighet. Den handläggare man först får prata med besvarar ibland ens egna frågor med just frågor, eller så får man – i alla fall fick jag göra det där och då – själv handleda (!) handläggaren genom proceduren att ta fram rätt blankett, vilket kan vara milt frustrerande i sådana lägen. Jag bad honom upprepade gånger att lägga på luren och leta själv så att jag skulle slippa vänta och lyssna på honom, men jag talade för döva öron. ”Vänta lite nu, här ser jag den, nej, det var visst fel...”

Så här ett drygt år efter avslutad behandling har jag blivit rätt slipad på att hantera sagda myndighet. Snabbt som attan ska bollen bort på myndighetens planhalva vilket gör att jag själv får vara ifred ett tag. När jag sedan känner mig redo ringer jag handläggaren. Det gör att jag slipper stå i telefonkö för att få svar som senare visar sig vara helt uppåt väggarna.

När det begav sig bad vi avdelningens kurator hjälpa oss – vi själva hade inte någon som helst ork att sitta i telefonkö att ha betat oss igenom 250 placeringar. Kuratorn skötte sig utmärkt, men det gjorde inte representanten hos myndigheten, som vägrade erkänna fullmakten. En ny tid väntade i telefonkö, eftersom någon handläggare ännu inte var utsedd.

De teleporterande läkarintygen är en historia för sig. Eftersom standardfrasen är ”vi saknar läkarintyg” snarare än att ”läkarintyget har ännu inte nått oss från inläsningscentralen, så om du ännu inte skickat något vill vi att du gör det nu” skapar det onödig oro – man glömmer lätt att man faktiskt lagt läkarintyget i samma kuvert som ansökan, och att om den ena handlingen kommit fram, är det en tidsfråga tills den andra dyker upp. Nu börjar jag vänja mig, men jag var inte van då.

Den dagen jag fick veta att handläggningstiden kunde vara uppemot tre månader – medan min man och jag båda stod utan inkomst – brast det för mig och jag skrev ett långt brev till myndighetens dåvarande generaldirektör samt till Sveriges dåvarande socialminister. Socialministern svarade att det inte gärna gick att gå in och idka ministerstyre men sände varmaste tankar. Generaldirektören svarade aldrig, men en vecka senare ringde en sektionschef och undrade lite försynt om jag gjort allvar av vad jag skrivit i brevet och gått till pressen. Samma chef försåg oss med en utmärkt handläggare och ringde efter en månad för att höra om vi var nöjda. Jodå, sa jag, hon kunde hälsa sin duktiga medarbetare att vi var mycket glada över det jobb hon gjorde.

Egentligen tror jag att de flesta vet vad de gör och syns inte just därför; allting flyter bara på. De – ähm – mindre lyckade har en förmåga att sticka ut på grund av de olyckliga kommentarer de tenderar att fälla när man befinner sig i en pressad situation.

Oavsett vilket så lämnar den här myndighetens rutiner öppet för många förbättringar. Det är nämligen inte roligt att:

  • få höra att man kan önska handläggare, när man äntligen har fått tag på en vettig sådan, för att sedan bli tilldelad den handläggare man var väldigt glad att man sluppit ifrån

  • först behöva skriva ett brev för att sedan upprepa vad man sagt i brevet – handläggaren kräver nämligen en telefonintervju för att komplettera brevet, som tydligen inte kan betraktas som läst

  • skicka ett läkarintyg per post – för att få höra att det inte kommit fram, när sanningen är att det ligger och mognar på inläsningscentralen

  • behöva komplettera läkarintyget med fler dokument – när man efteråt kommer på att precis den information som efterfrågas faktiskt står i läkarintyget och då författa ett e-brev till handläggaren

  • behöva skriva citat från läkarintyget för att bevisa att informationen faktiskt redan finns, för att sedan få ett svar där det tydligt framgår att e-brevet inte heller har blivit ordentligt läst.

Låter det här snurrigt? Tillåt mig förklara.

Jag är tacksam för det skyddsnät vi har i Sverige, men jag är inte lika tacksam för byråkraterna som handlägger det i alla lägen. Tänk om man som förälder – oavsett barnets diagnos och situation, men särskilt som förälder till ett svårt sjukt barn – kunde få bli betraktad som kund. I många fall fortsätter kontakten med myndigheten ganska länge efter avslutad behandling, och då är det en fördel om den fungerar.

Det är väl inte förbjudet att drömma...?

//Kristina Runyeon-Odeberg