Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

DECEMBER

18

Maria Zetterberg

Maria Zetterberg

Carola och tonårsbesvärjelser

En dag stod hon där i sjukhusreceptionen. I klädd svart, från topp till tå. Jag minns att hon var kortare än vad jag föreställt mig. Med ett ansiktsuttryck som utstrålade värme och glädje. Det fanns inte ett spår av de ”divafasoner” som media försökt fästa likt en etikett på en Sveriges största artister. Där stod hon, mitt framför mig. Carola. Det var förväntan och ett lyckorus i magen inför hennes besök. Även om jag inte tillhörde den exklusiva grupp av de mest hängivna fans, var det en aning surrealistiskt att hon skulle komma och besöka oss på sjukhuset. Enligt min mor gick jag oblygt fram till henne, gav henne en teckning jag ritat och tog därefter hennes hand. Sedan gick vi gick tillsammans, hand i hand, upp till alla inlagda på avdelningen och hälsade. För mig var det vid det tillfället viktigt att få träffa en stark och livsglad kvinna. Omedvetet föddes den dagen en vilja att våga sticka ut hakan och en strävan efter att bli min egen lyckas smed.

carola1

carolaochjag2

För några år sedan var min bror med i ett reportage för ”Barn och cancer”. Intervjun målades upp, notera: med all rätt, likt en saga då min bror efter att ha blivit friskförklarad för andra gången gått ut högstadiet med toppbetyg och hade en synnerligen ljus framtid vid sina fötter. Till reportaget togs bilder där både min bror, jag, samt min mamma syns på en av bilderna. Fokus i denna bild ligger på min bror, där jag och mamma i suddig framtoning poserar leende i bakgrunden. Jag har under senare delen av mina tonårsår reflekterat och återkommit till just denna bilden. Dock vill jag tydligt poängtera och klargöra att mina föräldrar och morföräldrar gjort ett fantastiskt jobb med att inte låta mig falla i skuggan av min brors sjukdom. Tvärtom, de har konstant stöttat mig till att växa och bli en självständig individ. Därav är det varken ensamhet eller utanförskap jag känt. Det har snarare varit en känsla av att vara annorlunda samt att sedan tidig ålder vara  duktig flicka”. Problemet var att jag som 7 år gammal inte ville vara annorlunda. Jag ville vara konform med resten av mina jämngamla vänner. Mitt avvikande från normalen tog sig uttryck genom att jag i princip hela första klass gick i skolan på sjukhuset och hade två parallella hem – Ronald McDonalds hotellet samt min familjs ”riktiga” hem.

Jag skulle vilja påstå att det finns ett samband mellan några av de val jag gjort och min uppväxt. Därav ser jag det inte vara en slump att jag under flertalet år engagerat mig samt lagt ner min själ i ett ungdomsförbund, skrivit för Göteborgsposten och stundvis suttit lite för många timmar nedsjunken i skolarbetet. För mig har det, i mångt och mycket varit en omedveten självuppfyllande profetia att vara den ”duktiga flickan”, i kombination med en järnhård strävan efter att vara en motreaktion till den suddiga framtoning jag hade i reportaget. Att göra just min röst hörd och att våga få ta plats har varit motiverande och en av mina främsta drivkrafter. Återigen vill jag poängtera att jag i mitt resonemang varken klandrar mina föräldrar eller morföräldrar. Dock vill jag lyfta fram en nyfikenhet – en nyfikenhet som bottnar i avsaknaden av forskning kring hur syskon och hur vår psykosociala hälsa påverkas längre fram i livet. Personligen har jag aldrig blivit erbjuden någon form av samtal eller fått frågan ”hur är det?” av någon medicinsk instans. Liksom det är av vikt att vårda den fysiska hälsan får inte, den ack så viktiga psykiska hälsan falla i glömska.

Ett av mina hittills livs bästa beslut var att sätta mig i terapifåtöljen och ta fram lådan av känslor jag lagt längst in. Detta för att bearbeta b.la. tiden på sjukhuset som faktiskt skavde och gjorde ont. Precis som en snabbt får fysiska resultat när en börjar träna, har jag märkt att min psykiska kondition förbättrats avsevärt. Idag, efter några månader av terapi kan jag lättare sätta ord på mina känslor och även hämta styrka i mina erfarenheter. Jag är av tron att det är essentiellt att lära känna sig själv samt bearbeta sig själv för att kunna uppskatta och se andra människor. Just det här med uppskattning och förmågan att kunna se andra, det är något jag speciellt tycker hör julen till.

// Maria Zetterberg
(Instagram @zetterbergmaria)


Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

.