Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

AUGUSTI

31

Kristina Runyeon-Odeberg

Kristina Runyeon-Odeberg

Det är som mörkast före gryningen…

Uttrycket Det är som mörkast före gryningen är måhända en klyscha, men det har följt mig genom många år. Det är också titeln på ett kapitel i en bok. Fundera på det, du, kära läsare. Jag är inte säker på exakt vilken boken är, men författaren – som är en favorit sedan många år – har jag alltid i minnet.

The darkest hour is before the

Eftersom jag är uppe på småtimmarna nuförtiden har jag haft anledning att fundera över uttrycket som talar om mörkret och gryningen. Jag går långt varje morgon med min lilla vagn och levererar bland annat det som andra tror fastnat i brevlådan över natten – eller kanske hamnat hos grannen som snällt har levererat försändelsen till rätt adress på kvällen. Jag vandrade också i den villfarelsen innan jag själv var certifierad för att dela ut post. Nu fnyser jag åt sådana påståenden.

Det är ganska tungt att vara i transportbranschen ibland, men bevars väl ligger det jag lyfter i alla fall stilla. Det är en glädje att möta mina kollegor och vi önskar varandra en bra tur innan vi skiljs åt. Har jag (som är nyast i gruppen) en fråga, är det aldrig någon som skulle komma på tanken att driva med mig för det – jag får ett rakt svar, precis som jag vill ha det. Sedan skämtar vi också om saker som man troligen inte kan förstå när man finns utanför branschen – eller utanför arbetstiden. Det lättar när ett tungt lass ska uppför en lång backe.

Två nätter på kort tid har jag verkligen blivit genomblöt. Det är få jackor som klarar ösregn i en timme eller två, och jag hade varken rätt jacka eller rätt skor när båda ösregn kom. Det är nu ett antal dagar sedan sist, och skorna är varken snabbtorkande eller väldoftande. Jag tar ändå på dem efter några dagar, därför att de behöver torka både utifrån och inifrån. I natt regnade det lite lätt när jag åkte hemifrån, och jag passade på att inviga mitt nya regnställ och mina nya stövlar.

Vissa nätter är långa. Äldste sonen är ibland uppe efter midnatt, och jag vaknar lätt av de ljud han ger ifrån sig. En sådan natt är man inte glad när hunden kommer och gnäller vid halvtvåtiden. Då får jag vackert masa mig upp (fastän jag sovit i kanske tre timmar) och se till att han får göra vad han behöver. Efter hundrundan följer så jobbrundan och så åker jag hem igen. Makens taktfasta sovljud skvallrar om att han inte brukar märka när jag lägger mig igen. Har jag tur, får jag en timmes sömn till.

Jag har ingenting alls emot arbetsuppgifterna. Rätt sak på rätt plats gör mig nöjd, fastän det finns en ny hög att sortera och leverera varje natt. (Synd att jag inte orkar med samma procedur hemma, bara.) Det jag tycker är obehagligt är de sträckor jag går emellan gatorna med bostadshus – på cykelvägar. Där kan hjälpen vara långt borta om något skulle hända. Arbetsgivaren säger att säkerhetsansvaret är tungt; jag själv är där ute med – i värsta fall – min kropp som insats. Utanpå försöker jag se ut som om man ska passa sig för att stå i vägen för mig och min vagn. Inuti ber jag ofta en tyst bön om beskydd. Jag vill helst inte möta någon utom katter och igelkottar längs rundan. Undantaget kan vara en abonnent som snällt kommer ut till lådan i gryningen. Då levererar jag självklart från hand till hand – med ett leende.

På plussidan ligger motionen jag får. Nästan en mils promenad, sex dagar av sju, med en tung vagn att baxa uppför en backe, gör att jag – för att använda en annan klyscha – inte behöver se åt ett gym. Att dagen skulle vara fri för att jag vänder på dygnet är något jag däremot inte förstår, mina 700 hp till trots – eller ersättningsnivån. (Jag trodde att jag var välkvalificerad – tills jag gick bredvid en man som har en fil.kand. i asiatiska språk. Arbetsmarknaden är också ett mysterium för mig.)

Tillbaka till gryningen. I början fick jag vid klart väder en fantastisk utsikt när rundan var avslutad från backkrönet; nu är det sällan jag ser den. Men den sakta ljusnande natthimlen är också värd att kasta en blick på i förbifarten.

dawn

Visst är det ljust i vårt liv på många sätt. Det går under omständigheterna bra för yngste sonen, och framför allt finns han ju kvar. Men molnen finns där också. Maken är dålig… igen. Tack och lov är han inte dålig nog för att ligga på sjukhus, men ändå. Storebror kämpar med motivationen. Jag själv kämpar mot Den Stora Tröttheten som följd av det extratunga lass jag drar även hemma. Det får gärna ljusna – lite till.

//Kristina Runyeon-Odeberg


Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

.