Elsa är med mig hela tiden

Återigen har vi fått den stora äran att få ha Hedda som gästbloggare hos oss. Sen sist så har det hänt stora saker i hennes liv.

Om ni inte har läst det förra inlägget jag skrev 2015 så tycker jag att ni ska göra det. Jag vill även säga tack för alla fina kommentarer och alla delningar, det gjorde mig verkligen glad!

Lite mer än ett år har gått och ganska mycket har förändrats, jag har blivit 14 år och jag har även fått en lillebror. Viggo föddes den sjunde augusti 2016 och jag har inte varit så glad över något annat sedan Elsa blev sjuk.

En sak som inte har förändrats är att min lillasyster Elsa fortfarande är död, men nu är det snart ett år och åtta månader sedan den värsta dagen i mitt liv – då Elsa lämnade jordelivet.

Mina syskon

Den tjugonde december 2014 var den värsta dagen i mitt liv. Min lillasyster tog sitt sista andetag, hennes kropp orkade inte mer, hjärtat pumpade för sista gången. Jag satt bredvid henne i sängen, såg hur hennes kropp släppte taget, släppte taget om lidandet.

Hjärnstamstumören hade hänsynslöst och aggressivt växt i hennes hjärna, på slutet kom det även två små metastaser till. Strålning och cytostatika fem gånger i veckan i sex veckor hade inte lyckats ta bort tumören.

Min älskade lillasyster fanns inte mer, jag skulle aldrig mer få höra hennes ljusa, bedårande skratt, få prata med henne. Hjärntumören tog Elsa och den tog en del av mig. Elsa är en del av mig, sedan den andra februari 2005 då hon föddes har hon varit det.

Därför är det jobbigt för mig när någon jag känner varken säger eller frågar något om henne, de låtsas som att hon aldrig funnits, som att jag inte har en lillasyster. Elsa är inte mindre lillasyster än vilken annan lillasyster som helst. Jag tror att många är rädda för att jag ska börja gråta eller för att de ska göra mig ledsen. Men en del av bearbetningen av sorgen är att prata om personen som gått bort.

En av de bästa sakerna man kan göra till ett barn som förlorat ett syskon eller en förälder som har förlorat sitt barn är att säga något om syskonet/barnet. Jag och mina kusiner pratar rätt så ofta om Elsa, då känns det som att hon finns kvar här bland oss fast på ett annat sätt. Det jobbigaste är när någon inte förstår, förstår att jag har genomgått en av de värsta sakerna ett barn kan genomgå, men ändå inte ens säger ett ord.

En lördag i slutet av november ringde pappa mig, jag var i Sollentuna centrum med några vänner och hade köpt massa presenter till Elsas julkalender som jag skulle ordna. Det var något jag kände på mig redan då. Pappa sa att jag skulle komma in till sjukhuset för att Elsa var väldigt sjuk och när jag kom in låg Elsa och sov i en ganska bred säng. Jag och mamma gick senare in i ett rum bredvid rummet där Elsa låg och det var då hon sa det, ”Elsa kommer inte att överleva”.

Innan Elsa blev sjuk tror jag inte att jag visste att fem ord kunde få en att bli så obeskrivligt ledsen, chockad och mållös. Det enda jag minns är mammas rödgråtna ansikte och att jag efter att hon berättade bara svarade ”jag behöver kräkas”.

Elsa levde i några veckor till, hon hade skrivit en önskelista till julen som aldrig hann bli uppfylld för att fyra dagar innan julafton dog hon. Det värsta var att kolla in i Elsas stora, blåa ögon och veta att hon inte alltid skulle finnas med mig, att hon skulle dö före mig. Jag tror inte att jag har fattat än trots att det gått ett och ett halvt år. Men jag vill inte förstå, acceptera att det här har hänt mig, jag kommer aldrig att kunna acceptera att hon inte kommer att finnas vid min sida resten av livet.

Ända sedan den hemska dagen då jag fick reda på att Elsa hade en hjärntumör har jag försökt förneka det faktum att hon hade en aggressiv hjärntumör, att hon hade cancer. Elsa skulle ju bli frisk!! Jag tror på något sätt att Elsa är med mig och min familj hela tiden, efter hennes död har det hänt några saker som jag och min familj antar har någon koppling till Elsa.

En händelse som jag har funderat över under senaste tiden är att i december 2015 (under Elsas minnesdag) när jag, mamma och pappa var på en restaurang så frågade en servitris ”är ni bara tre ikväll?”, vi hade aldrig träffat den här mannen. Under samma vistelse i New york hände en till sak, när vi kom tillbaks till hotellet så hängde det fyra handdukar i badrummet. Det kanske bara är ren slump, men jag tror på det övernaturliga och tanken att Elsa fortfarande är med oss får mig att känna mig mindre ledsen.

Inga familjer ska behöva gå igenom det som min familj behövde gå igenom. Alla barn ska överleva cancern utan att få men för resten av livet.

Tack så hemskt mycket till er som väljer att skänka pengar till Barncancerfonden. Om ni vill skänka pengar via Elsas namn kan ni gå in på hennes fond Finaste Elsa. Där kan ni även läsa mer om Elsas sjukdomsperiod. Viggo fick aldrig träffa Elsa innan hon dog. Men jag vet att Elsa finns med honom och ser till att han mår bra och jag ska se till att han får lära känna henne i efterhand på ett annat sätt för att Elsa är lika mycket storasyster till Viggo som jag är.

Tack för att ni tog er tid att läsa det här inlägget och jag hoppas att det fick er att tänka på att ens liv kan förändras helt på bara en dag.

// Hedda Rosendahl