Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

FEBRUARI

19

Jannice Eklöf

Jannice Eklöf

Från diffus oro till brutal verklighet

Det susar i hela kroppen när jag avslutar telefonsamtalet med Kent. Den oro jag levt med har gått över i en panik så intensiv att tårarna knappt tar sig fram, mitt inre är förvandlat till is. Jag rycker ur mobilen ur laddaren och ringer till pappa för att be honom hämta mig. Medan jag svamlar osammanhängande i telefonen gör mitt organisatoriska jag en utbrytning och tvingar in mig på Juvas rum där jag norpar en ryggsäck som jag börjar fylla med mer eller mindre viktiga saker. Så lämnar jag skakande huset och börjar gå för att möta pappa.
Jag ser allt som genom en grå dimma och när pappa plockar upp mig efter vägen snyftar jag mellan tårarna fram att Juva har leukemi, att jag kommer att mista henne också. Pappa säger att vi inte ska ta ut något i förskott, men ångesten efter mammas död i cancer knappt fem år tidigare är alltför färsk. Ondsinta röster väser i mitt öra att det nu är dags igen. Förutom mamma har jag också mist min bror och jag bär på en ständig skräck att förlora fler familjemedlemmar. Nu handlar det om mitt barn och jag är så rädd att jag inte förstår hur jag kan fortsätta andas.

Första stopp: Sundsvall

Eftersom ambulansen ännu inte lämnat Ånge byter Kent och jag plats. Ingen är egentligen i stånd att köra bil men av oss två känns ändå Kent mest lämpad för uppgiften, så han tar med Jennilie och kör efter oss. När jag kliver in i ambulansen får jag spänna varenda muskel för att inte bryta ihop. Fastän jag träffat Juva bara en timme tidigare förväntar jag mig att se ett helt annat barn där på båren, som om det faktum att hon ligger i en blåljusblinkande ambulans har gjort henne så sjuk att hon inte längre går att känna igen.
Så är det förstås inte. Min lilla fågelunge ligger där gulblek och härjad, med en nål i handen, men hon ser sig uppmärksamt omkring och verkar inte märkbart tagen av stundens allvar. Ångesten dämpas något av hennes påtagliga närvaro och jag försöker intala mig själv att det kanske inte behöver vara så farligt som jag målat upp i mitt inre.

Väl framme i Sundsvall körs Juva in i ett bås på akuten, hon får dropp och fler blodprover tas. Pulsen ligger på 135-140 vilket till och med jag förstår är för högt och jag har fått höra att blodvärdet som togs i Ånge var 26. Det säger mig ingenting förrän en läkare förklarar att det åtminstone ska ligga över 100. Tanken svindlar, hur kan hon ha hamnat så lågt? Vi får ganska snart klart för oss att det mest troligt handlar om någon form av blodsjukdom och min rädsla för leukemi förstärks.

Efter en stund flyttas vi upp till barnavdelningen där vi får ett eget rum att vänta på ytterligare besked i. Vi pratar inte med varandra, vi är stumma av chock och skräck.
När en ny läkare till slut kommer in och bekräftar att det handlar om en blodsjukdom och att vi omedelbart måste åka till Umeå för vidare utredning blir det verkligt på riktigt och vi bryter alla fyra ihop. Juva, som inte förstår allvaret, blir nog mest rädd över att se sina föräldrar och sin syster gråta så okontrollerat och faller in i den allmänna förtvivlan. Jag pressar mellan tårarna fram till doktor Katarina det enda jag ser framför mig:
Den femte blå stolen i reklamen.

Den tomma stolen.

Stolen som min Juva nu löper allvarlig risk att inte få sitta på…
Katarina, som tar min förtvivlan på största allvar, förklarar att det nu är fler barn som klarar sig, att överlevnaden numera snarare ligger på 90 än 80 procent. Det är märkligt tröstande att höra och i just det läget finns det nog ingenting bättre hon kunde ha sagt till mig.

Mitt första Instagram från Umeå, en uppsatt bild på lekterapin.Mitt första Instagram från Umeå, knäppt på lekterapin.

Eftersom vi får veta att vi kommer få stanna i Umeå i minst två veckor åker Kent och Jennilie hem för att packa. De ska sedan få en sjuktaxi hemifrån till Umeå medan Juva och jag får åka ambulans direkt från sjukhuset.
Juva får en påse blod och redan innan den gått in helt noterar jag med lika delar fascination och obehag hur hon ändrar färg. Kinderna blir svagt rosafärgade och när jag tittar på hennes arm är den förvisso otroligt blek men inte längre gul. Jag chockas ännu en gång, nu av insikten av hur genomskinligt blek hon hunnit bli under den långa nedbrytningstiden.

Vidare till Umeå

Den första ambulans som kommer för att hämta oss skickas ut på ett annat uppdrag och vi får vänta ett bra tag på nästa. Juva, som fått ny energi av blodet, vill se sig omkring på avdelningen och jag bär runt henne på ena armen och rullar droppställningen med andra handen. Vi tittar på fiskarna i det för natten släckta akvariet och jag känner mig lika instängd som dem i denna min nya verklighet.
En ny ambulans dyker upp till slut och jag får ännu en smärtsam insikt i situationens allvar när personalen skickar med oss en påse trombocyter. Jag frågar ambulans-Torkel om det verkligen är nödvändigt under en tre timmars färd och han förklarar att vi måste ha det för säkerhets skull. Han undersöker också Juva regelbundet för att hitta eventuella, som han beskriver det, ”små, små prickar på kroppen” som skulle tyda på att påsen med blodplättar genast måste tas i bruk. Såhär i efterhand förstår jag dem, nu när jag vet att trombocyterna vanligtvis ligger på flerhundra-siffrigt och Juvas då kom upp i ynka 31. Gränsen för när trombocyter ges till de här barnen är när deras egna sjunker under 30 så jag gissar att det var därför Sundsvall väntade med att ge henne, plus att hon där fick blod och man måste ta det lite lugnt med tankningarna så hjärtat hinner med.

Sliten tjej fyra dagar efter inläggning.

Sliten tjej fyra dagar efter inläggning.

När vi äntligen kommer fram till Barn 3 på Norrlands Universitetssjukhus har klockan passerat halv tre på natten och Kent och Jennilie väntar i sal H som, vilket vi ännu inte vet, kommer vara vårt hem under de närmaste sex veckorna. När vi rullar Juvas bår genom de sovande korridorerna formligen anfalls jag av ordet ”Barncancerfonden”. Överallt finns där klistermärken, broschyrer och lappar med information som framstår som självlysande, de är det enda jag ser. Den välbekanta loggan borrar sig in i mina ögon och fortsätter obönhörligt nedåt tills den når hjärtat där den kilar in sig som ett skavsår på just det ställe där min enorma rädsla för cancer bor.

Vi har nått vår destination; ingången till den emotionella berg- och dalbana som väntar på att ta oss med på en oförglömlig tur.

Vårt nya hem, med namnlappen jag bara ville riva bort

Vårt nya hem

//Jannice

Spara


Kommentarer

  • Annelie C skriver:

  • Maria Nordgren skriver:

    Vilken hemsk resa ni är på, kan bara föreställa mig den oron du bär på, förstår din rädsla för cancer, har flera närstående som förlorat kampen och det är min värsta farhågor att det ska komma ännu närmare. Har själv en dotter på fyra år som varit sjuk mycket och ofta under sitt liv, oftast feber utan andra symtom och så får hon ibland underliga prickar och märken på kroppen. Jag är ivrig med att besöka vc och jag har nånstans alltid en oro att det ska vara allvarligt, lyckligtvis har än så länge ”domen” varit att det är elaka virus som går över efterhand men ”tänk om”-tankarna släpper inte.. Livrädd för att behöva gå igenom det du och ni nu går igenom. Jag önskar er all lycka på eran väg mot tillfrisknande och kan inte annat än tacka för din styrka att dela med dig av det otroligt jobbiga. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen och håller alla tummar på att det kommer bli mer och mer positivt. Från en orolig mamma till en annan, lyckokram från mig!

    • Jannice Eklöf Jannice Eklöf skriver:

      Åh huga, jag kan bara tänka mig hur du ska känna varje gång din dotter får feber eller oförklarliga märken. Den oron är inte att leka med, alltså… Tack och lov är barncancer inte jättevanligt, men det förekommer ju uppenbarligen och är väl värt att frukta. Här kommer en spoileralert: Juva mår bra nu, trots att behandlingen såklart sätter sina spår och har biverkningar som kastar oss in i nya vändor till Helvetet emellanåt. En massa kramar till dig! <3

  • Anna skriver:

    Heja Juva, klart du fixar det här! Det kommer att bli tufft men du kommer att bli bra. Många kramar från någon som dödade sin ALL-drake för 25 år sedan.

  • Åsa skriver:

    Hon är ju en helt annan unge nu än när jag var på ditt bokparty. Nu lyser hon ju av liv igen. Hon fixar det här, det är mycket jävlaranamma i den ungen!😜

  • Ida skriver:

    💓💓💓

  • Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    .