Gick det bra eller dåligt?

Stockholmstrafiken är opålitlig. Jag hade en och en halv timme på mig att ta mig från Segeltorp till Solna med bil. Jag trodde att jag skulle hinna i tid. I Solna skulle jag möta den person som skulle tömma och städa den lägenhet föreningen hyrt ut till forskarstudenter vid vårt barnonkologiska centra de senaste åren.

Men den här morgonen visade sig Stockholmstrafiken från sin bästa sida och släppte fram mig på bara tjugo minuter. Jag hade alltså en timme att fördriva denna kalla morgon i Solna. Fiket på Astrid Lindgrens barnsjukhus kändes välkomnande. Hemvant. Jag åkte dit. Där var tomt sånär som på en pappa och hans son.

– Men hej, sa jag. Det är ju ni! Jag har ett enastående minne för ansikten och namn, så jag sa deras namn. Att det gått sex år sedan gjorde bara att de inte kände igen mig på en gång och just nu var jag väl dold från topp till tå i min vintermundering.

– Vi vårdades samtidigt, däruppe. Då 2009. Pappan tittade på mig och tänkte efter.

– Gustav, sa jag. En liten pojke.

– Gustav, sa pojken nyfiket. Vilket rum hade ni? Var det längst ner i korridoren?

– Kanske, sa jag. Vi hade många olika rum. Pappan nickade igenkännnade.

– Gick det bra eller dåligt, frågade han.

– Det gick dåligt, sa jag. Han suckade lite.

– Jag ska inte störa er, sa jag. Jag skulle bara hälsa.

Jag satte mig ner och värmde mina händer mot muggen. Parkeringsautomaten därute tog bara mynt, inte kort och jag hade inga mynt. Istället hade jag fått ladda ner en app, skriva lösenord, fota körkort och skriva in andra uppgifter därute i kylan och det blippandet på telefonen hade gjort fingrarna iskalla.

Idag överlever 80% av barnen som fått cancer. Det är förstås fina siffror jämfört med hur det var för trettio år sedan men i slutändan spelar dessa procenter ingen roll. Att 80% av barnen överlever sin cancer säger ju inget om mitt – eller ditt – barn. Det är 0 eller 100% som gäller. 100% bra eller 100% dåligt.

– Gick det bra eller dåligt? Det gick dåligt.

– Men det är ok, säger jag. Fast det är det ju inte.

– Jag kan prata om det, säger jag. Men det är ju inte lätt.

– Det är som det är, säger jag.

Och det är det ju.

/Charlotte Wallin