Han böjde sig fram och sa ett enda ord

I höstas var jag på en av Olle Björks föreläsningar. Olle Björk är barnonkolog och har i många år varit generalsekreterare för Barncancerfonden. Det jag minns allra bäst från föreläsningen är något som följt mig sedan dess.

Jag tänker på det ofta och det når mig lika starkt i hjärtat varje gång. 

"Själen är kroppens största organ", sa han.

Och nu hör jag hur ni alla säger, men huden då, det är ju faktiskt huden. Huden ÄR kroppens största organ ju… Huden huden huden -

Jag bryr mig inte så mycket om huden. Jag vet att Olle Björk vet att när det gäller vård så är det själen som är störst. Javisst, mediciner, förband, slangar, nålar… men utan hänsyn till själen så gör det ondare att vara sjuk.

På en barncanceravdelning är naturligtvis medicinerna livsviktiga. Kunskapen om hur man dödar cancerceller och reparerar trasiga kroppar är grejen. Men när en sjuksköterska ser en tår i ögonvrån på mamman och trots tidsbrist och stress hinner dra fram en stol och sätta sig ner och lyssna i tjugo minuter då är det för att hen vet att själen är kroppens största organ, och vårdas den så blir allt annat mindre smärtsamt.

Vid ett tillfälle när min son vårdades på barnonkologen deklarerade jag att jag inte stod ut och att jag var redo att hoppa ut genom fönstret.  Vi hade då varit inskrivna och bott i rum 25 i över en månad. En sjuksköterska med lockigt hår lyssnade på mig i trettio minuter. Sedan kom en barnsköterska in och sa: nu tar jag din son med mig en stund så du får vila.

När vår speciella sjuksköterska kommer till oss på sin lediga dag för att hjälpa mig tvätta och byta kläder på min son som just dött. Han dog på hennes lediga dag. Men hon kom för att vi inte skulle behöva träffa en ny sköterska i just denna situation. För att hon tyckte eller visste att det var en del av hennes profession: att vårda själen också.

Jag träffade Olle utanför Barncancerfondens kansli i förra veckan. Jag berättade för honom att det han sagt berört mig djupt.

- För det är ju själen det handlar om, sa jag.

Då böjde han sig fram, tittade noga på mig och sa ett enda ord: Omvårdnad.

Mina erfarenheter är förstås som förälder. Om min själ fick denna fantastiska omvårdnad så kan ni kanske tänka er hur barnen vårdas. Det går inte att beskriva hur fantastiskt sköterskorna vårdar de cancersjuka barnen. Med ömsinthet, respekt, kunskap och tid. Trots att de har bråttom. Trots att de är underbemannade. Sätt en nål och skynda vidare? Nej. Prata, fråga, bygga förtroende, sätta en nål, prata, fråga, bygga förtroende.

Omvårdnad. Vilket fantastiskt ord. Men omvårdnad är förstås inte gratis. En människa blir inte sköterska för att det är en gullig och god människa. Det är inte ett personlighetsdrag att vara sköterska. Det är ett yrke, det är kunskap och kompetens, en profession som utvecklas med erfarenheterna. Barncancervården är speciell. Den är inte som annan vård. Därför kan den inte heller behandlas som vanlig vård. Den måste få kosta. Den måste få växa. Den måste få vårda även kroppens allra största organ – själen.

/Charlotte Wallin