I en sal på lasarettet

Jag tänker på den sången ibland. I en sal på lasarettet ligger en liten sjuk flicka och längtar hem till mor och far.

Eget täcke och egen kudde får borta att kännas mer som hemma

Vad fruktansvärt det måste ha varit att vara ett sjukt barn på den tiden då föräldrarna bara fick vara med sitt barn under besökstid. Tänk att lämna kvar sitt älskade barn i en sal bland massa sängar med andra ensamma, sjuka barn, och åka hem. Tänk att vara det där barnet som är sjukt och inte vet vad som händer. Tänk att se mamma och pappa lämna salen och gå, och de enda som finns kvar för tröst och närhet är sjuksköterskorna, som har ansvar för vården av flera barn.

Jag ligger just nu i ett varmt, tryggt rum på barnavdelningen på SÄS i Borås, bredvid mitt sjuka barn. Jag är med henne i varje andetag. Hon har feber. I söndags kom den smygande och i måndags blev vi tvungna att läggas in. Nu är det onsdag kväll och febern vill inte riktigt släppa taget, även om den idag än så länge har hållt sig under 38,5.

Rut får antibiotika intravenöst var åttonde timma och vätskedropp under natten. Troligtvis har hon en bakteriell infektion den här gången, men det kan också vara en kombination av virus och bakterier. Hon längtar hem. Jag förstår henne. Vem vill vara här? Men vi är iallafall tillsammans. Och här har vi de bästa sköterskorna och läkarna, som ser Rut och oss, och försöker göra allt så bra som möjligt för oss. Tack för det ni gör! Vi uppskattar det. Verkligen!

Det går att leka fastän man har dropp. Här kl. 23 efter en fyra timmars tupplur och en dos alvedon.

Jag har svårt för självömkan. Jag gillar inte att gå omkring och tycka synd om mig själv. Därför jämför jag ofta vår situation med andras. Så jag läser bloggar. Grottar ner mig i sorgliga, hemska, förfärliga livsöden, och det slutar ofta med att jag kommer fram till att vår situation nog inte är så farlig ändå. Det är ju många som har det mycket värre!

Programmet Sofias Änglar sökte nyligen barncancerfamiljer att hjälpa i sin programserie. Man får hjälp med att fixa i huset och så. Men jag tänkte att det är liksom inget för oss. Vår historia är inte tillräckligt "sorglig". Det finns så många andra som går igenom så mycket värre saker. De familjer som har mist sitt barn i den här jäkla skitsjukdomen. De familjer som i detta nu ser sitt barn tyna bort framför sina ögon. Som gör det de kan för att deras barn iallafall inte ska behöva ha SÅ ont den sista tiden i livet. Som planerar sitt barns begravning.

Men så tänker jag att det måste få vara okej att sätta saker i annat perspektiv också. Jämfört med en familj där alla är fullt friska, där vardagen snurrar på och där man kan lägga energi på att göra saker tillsammans, om än bara vardagliga göromål, jämfört med dem så ÄR det ju ändå lite synd om oss, eller? Jag är skitledsen ikväll för att du, min lilla Ruta, är fast på sjukhuset med din lilla slangstump kopplad till en eländig droppställning. Vi är trötta på det här nu. Nu har det gått två år snart. Två helt uppochnedvända år då inget varit som det ska.

Dina fina systrar blir lidande, det känner jag. Jag vill inte att det ska vara såhär. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt. Att du ska vara frisk, gå i förskolan, treårstrotsa... Jag vill gnälla över vanliga saker, som "ekorrhjulet", förkylningar och damm i hörnen. Idag självömkar jag. Idag känner jag att det är jäkligt synd om oss, faktiskt. Men imorgon är en annan dag!

//Helena