Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

FEBRUARI

15

Helena Gillberg

Helena Gillberg

Internationella barncancerdagen

Jag tänkte avrunda mitt gästbloggande här hos Barncancerfonden idag, passande nog. Idag är det internationella barncancerdagen. Idag mer än någonsin vill vi göra folk uppmärksamma på hur många familjer det finns runt om i världen som just nu i denna stund sitter med sitt svårt sjuka barn intill sig och ber till gudarna att just deras barn ska sitta på en av de fyra av fem stolarna som innebär ett levande barn i slutändan. Varje år insjuknar över 300 barn, bara i Sverige, i någon form av barncancer. Det är ungefär ett barn om dagen. Och sanningen är hård och orättvis. Imorgon kan det vara ditt barn.

Foto: fotograf anilsson photo

Foto: fotograf anilsson photo

Det är sportlovstider. Semestertider. Men cancer tar inte semester. Cancer håller barn instängda på sjukhusrum med  svåra smärtor, feber och starka mediciner när de egentligen ska vara ute och pröva sina ben på hala skidor och se vem som är snabbast i pulkabacken, eller springa på knubbiga ben i vattenspridarens strålar i fuktigt gräs. Cancer stjäl år av barns liv. Cancer stjäl liv.

När Rut mår bra äter vi glass och firar

När Rut mår bra äter vi glass och firar

Det är också februari. ”Vabruari”. Det är nu familjer med ett helt annat perspektiv på livet (de allra flesta familjer, tack och lov!) bekymrar sig som mest över influensor, förkylningar och magsjukor. Det är nu man ojar sig över att man är borta mycket från jobbet och missar möten och deadlines och hamnar efter när arbetsuppgifter hopar sig. Man diskuterar med sin partner om vem som ska ta nästa vab-dag och man suckar över nedkräkta fjällsemestrar. Jag förstår det. Verkligen. Alla har sig själva och sitt eget perspektiv som utgångspunkt. Men när man levt ett tag i cancer-bubblan är det lätt att tänka att folk har det oförskämt bra ändå, när lite vab i februari, även om det inte är så lite utan rentav jättemycket, är det värsta man kan tänka sig.

Försök sätta saker i ett annat perspektiv ibland också. Försök tänka att det runt om dig i din stad just nu finns föräldrar som ser sina barn kämpa för livet. Försök vara tacksam för det du har och tänk att lite vab i februari är ett tillfälle att få kvalitetstid med ditt febriga, förkylda barn. Titta på film ,spela ett spel, rita tokiga teckningar tillsammans och njut lite grann mitt i allt. Den tiden är snart förbi då du har rätt att vara hemma med ditt barn!

Bilderna är tagna med bara en månads mellanrum. Den till vänster togs den 13 juni, samma dag som intensivfasen började. Den högra togs den 14 juli, precis efter avslutad kortisonkur.

Bilderna är tagna med bara en månads mellanrum. Den till vänster togs den 13 juni, samma dag som intensivfasen började. Den högra togs den 14 juli, precis efter avslutad kortisonkur.

Vi njuter av varje dag då Rut mår bra! Även om livet stannar upp när ens barn får cancer så fortsätter det samtidigt, i en näst intill parallell verklighet, och vi gör saker ändå! Vi fångar dagen, hur klyschigt det än låter! Just nu är vi i fjällen och Rut har fått prova på utförsåkning för första gången. Det är magiskt! Ingen som ser henne, eller oss, kan veta eller förstå vad hon går igenom. Att hon är mitt uppe i cancer-behandling. Ibland får jag lust att stoppa varenda människa jag möter och säga ”Titta här! Här är mitt barn, som har CANCER! Se på henne, hur fantastisk hon är, som åker skidor och skrattar och ler som vilken unge som helst! Fastän hon behandlas för LEUKEMI! Förstår du hur ofattbart stark och makalös den här ungen är?” Men det gör jag ju inte. Däremot kan det vara bra att stanna upp ibland och tänka på hur lite man vet om människor egentligen. Att tänka på att inte döma föräldern till det där rejält mulliga barnet, som sitter i vagn och äter chips fastän hen är säkert sex-sju år, eftersom hen kanske inte alls skämmer bort och felnutrerar sitt barn, för barnet kanske är mitt uppe i behandling med vincristin och kortison, till exempel, och har ben som värker och inte bär och en hunger som inte går att hejda, utöver all den vätska som samlas i kroppen på grund av kortisonet. Det är ju inte alls säkert att barnet har sondslang i näsan eller obefintligt hår, bara för att hen har cancer. Och man ligger inte inlagd på sjukhus under hela behandlingstiden. Vi ”barncancerfamiljer” finns överallt där friska familjer finns. Men det är inte säkert att det syns på oss.

Mitt makalösa barn på skidor

Mitt makalösa barn på skidor

Idag är det internationella barncancerdagen och vi tänker extra mycket på alla de familjer som kämpar, har kämpat och kommit ut hela och på dem som har kämpat men nu är trasiga. Runt 300 barn insjuknar i barncancer i Sverige varje år. 80% av dem överlever efter en resa genom helvetet under behandlingstiden. Det är bra! 80% är många fler än för 30 år sedan. Men det räcker inte. 20% av barnen dör. 20% av 300 som insjuknar varje år blir 60. 60 barn dör. Varje år. Känn på den. I Sverige bara. 60 barn! Idag tänder vi ljus, hemma eller vid något av Barncancerfondens ljusmanifestationer runt om i landet. Idag får alla som känner att de kan väldigt gärna bli barnsupportrar via Barncancerfonden, eller sätta in en liten summa till exempel till Ruts insamling. Eller till Wilmas. Eller till Alvas. Oavsett vilket, så går pengarna till forskning och stöd, för att 60 barn är 60 för många.

Nu är Rut nästan som vilken treåring som helst. Och hon har börjat spela fiol!

Nu är Rut nästan som vilken treåring som helst. Och hon har börjat spela fiol!

Jag vill avsluta med att tacka för det enorma stöd och all den kärlek ni läsare visat oss under min tid som gästbloggare här. Det värmer mer än ni anar! Jag fortsätter att blogga på min egen blogg. Följ oss gärna där!

Tack för mig!

//Helena

 


Kommentarer

  • Sofie Carlsson skriver:

    Precis så. Tack för dina fina inlägg. Stor, stor igenkänning, från en annan ”cancer-mamma”. //Sofie (mamma till Elis, 6 år som vintern 2015 fick diagnosen Burkittlymfom. Nu färdigbehandlad. Rädslan för återfall finns dock där, högst påtaglig).

  • Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    .