Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

SEPTEMBER

12

Charlotte Wallin

Charlotte Wallin

PANG! Inuti är vi likadana när vi kämpar för livet.

Jag har hört sägas att alla män har en period i livet när de fascineras av andra världskriget. Jag däremot fascineras av det första världskriget. Kriget som förändrade världen. Jag har sett bilderna från ingenmansland och de berör mig djupt. Det är ödsligt, grått, geggigt. Vattenfyllda kratrar efter alla granater. De få träd som står kvar är bara kala, spretiga, svarta stammar. Det ser ut som döden.

Inte för att det är så hemskt utan för att det är så ensamt. Every man for himself, trots att där fanns miljoner av dem. Alla med samma längtan och vilja. När granaterna föll var det inte mycket att göra. Bara stänga av och fokusera på att ta sig i trygghet. Att överleva. Det gick inte att prata med grannarna i de långa korridorerna på slagfältet. De var lika vettskrämda de.

Jag tänker på åren som gått. De börjar bli många sedan vår vardag var barncanceravdelningen. I nio månader var vi borta från jobb, vänner och verklighet. Vi befann oss också i ingenmansland där allt som rör sjukdom for runt oss som granater. Var de än landade blev vi påverkade, de gjorde hål i vår vardag, skapade kratrar som vi försökte undvika och tvingades navigerade kring.

Jag tycker inte om jämförelser. Jag tror inte att min vardag på barncanceravdelningen med mitt svårt sjuka barn var så grymt och vidrigt som jag inbillar mig att livet i skyttegravarna var. Men jag förstår vissa saker. Jag förstår hur överlevnad fungerar när en människa är i djup kris.

PANG!

En granat slår ner så det ringer i öronen. Lera i munnen och ögonen. Blod från din bästa vän som kvider bredvid dig.

PANG!

I rummet bredvid på sjukhuset dör din nya väns barn. Du väntar på provsvar.

PANG!

Ännu en granat. Du är ensam kvar i gyttjan, hela ditt förband är borta. Du tänker på mamma.

PANG!

Läkaren kommer in. Provsvaren visar att cancern spridit sig. Du vill att mamma ska komma.

När männen kom hem från kriget fick de svår ångest. De återupplevde plötsligt skräcken och förtvivlan från slagfältet trots att de var hemma i trygghet. Begreppet granatchock myntades. För när granaterna faller runt dig så måste du sluta tänka. Istället lagras känslorna obearbetade i ditt inre bara för att dyka upp långt senare.

Idag kallas det posttraumatisk stress och vi vet att det även kan drabba föräldrar vars barn får cancer. Inuti är vi likadana när vi kämpar för livet. Posttraumatisk stress är inget att ta lätt på. Men ordet är knepigt. Jag väljer att tänka på det som granatchock för att det ger en sådan tydlig bild av hur paralyserande det är att försöka klara av verkligheten när en inte har kontroll över någonting.

För barncancer är ingen liten sjukdom. Den är ett krig.

PANG!

Så blir det tyst. Runt omkring förödelse. Men du är kvar. Du lever.

Jag tänker på åren som gått. Jag vet att jag har låtsats som ingenting ganska länge. Som en soldat har jag försökt överleva genom att inte tänka. Som en soldat har jag gjort det jag måste. Som en soldat har jag slagits för vårt liv.  Ändå förstår jag inte vad som kommer över mig när jag sitter hemma i tryggheten med kaffekoppen i knät och lugnt och stilla tittar ut på de livskraftiga gröna träden vars kronor ständigt är i frisk rörelse. Det susar lite och jag får svårt att andas. Jag känner en oro som stegras, vad ska jag göra, vart ska jag ta vägen? Ångesten trycker ner mig. Jag kommer i n g e n s t a n s . Jag känner mig så stressad att jag blir paralyserad. Det virvlar runt i mig, stressen rinner i mina ådror. Ändå har jag inte bråttom till något. Jag är mätt, utvilad och i trygghet. Jag har det, med alla mått mätt, bra.

Det är det som är posttraumatisk stress. Det är det som är granatchock.

Var beredd! Vila inte! Något kan hända närsomhelst!


Kommentarer

  • Inca skriver:

    Åh, vad du berör Charlotte. Kram!

  • Lena skriver:

    Så bra skrivet!

  • Marcus skriver:

    Fan vad bra skrivet på ren svenska. Vår son dog 1:a september 2011, efter 2 års sjukdom o vistelse i skyttegravarna, förjäves letandes efter ”fred”

  • Maija uusimäki skriver:

    Det gör ont

  • Helena G skriver:

    Ohh Charlotte dina ord hade lika gärna kunnat vara mina. Du beskriver det så bra. Den ångest som kommer över en när man minst anar det, den kommer och är obarmhärtig, den visar ingen hänsyn. Sorgen man försöker trycka ner, man vet aldrig vilken dag den kommer eller varför. Saknaden över att aldrig få känna och röra vid sin son igen. Man vill bara skrika rakt ut för att det gör så ont och ingen kan dela ens smärta. Hur många som än finns till ens tröst. I sorgen är man ensam.men det känns skönt att läsa dina ord för det får mej att inte känna mej lika ensam längre. Kram till dej Charlotte

  • My skriver:

    kramar o kärlek

  • En mamma skriver:

    Precis så. Tack för att du sätter ord på det. Önskar det kunde klistras upp banderoller med den texten att läsa för alla som tycker ”men det går väl bättre nu…

  • Jonas Karlborg skriver:

    Väldigt bra skrivet. Jag har läst din text flera gånger och blivit lika berörd varje gång.
    Kram Jonas

  • Anneli skriver:

    Så bra beskrivet! ❤️

    Kram,
    Anneli

  • Mycket bra skrivet av beskrivningen hur vi känner inuti oss vi mammor/föräldrar till cancersjuka barn 😢
    Förtvivlan…maktlöshet…ångest….frustration…hjärtklappning…stress…oro…skiträdd…
    Ja. allt som kan gräva ner en människa levande under gyttjan….
    Efter dessa många ”pang”slag kommer några få
    ”bra” händelser….
    Förhoppningsfull…styrka..lite lycka och positiv tänkande….
    Och det först när ”kriget” är slut….💗💗💗

  • Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    .