Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

JULI

25

Kristina Runyeon-Odeberg

Kristina Runyeon-Odeberg

Nu ska vi ut och fånga små monster…

27880114234_85504927ac_z

Att jaga små monster, är det verkligen en meningsfull sysselsättning? Jag låter det vara osagt. Men jag sällar mig till skaran som välkomnar den senaste flugan.

Jag pratar förstås om Pokémon Go, spelet där man ska fånga små monster med hjälp av att kasta bollar på dem. Det sägs att efter ett visst antal nivåer kan man slåss mot andra. Som alla andra gratisspel innehåller spelet dolda monster – och då talar jag inte om Pokémon: för att få fler poäng, köp det och det paketet. Allt kostar förstås spelpengar som köps för riktiga.

Man kan gå till vissa stopp – så många har vi inte i Dalby, förstås, men ändå – och där kan man få småsaker som hjälper till i spelet: ägg, bollar och annat.

Här kommer min favoritdel: för att kläcka ett monsterägg ska man gå en viss sträcka. Jag har lagt ett 10 km-ägg i kläckmaskinen.

En del barn som behandlats för hjärntumör, kanske även barn med andra cancerdiagnoser – jag har ingen siffra, men jag hör liknande historier från omgivningen – får autism- och Aspergerliknande egenskaper efter fullbordad behandling. Nästa utmaning: att vara funkisförälder, ovanpå att kämpa med seneffekter, stöd i skolan och… nja, jag tror att jag håller där.

Det är en stor nåd att han vill komma utomhus – utan att vara bekymrad för det eller rädd. Dessutom vill han gå ut och gå.

Att vi har kämpat mot så många monster genom åren har gjort oss vana – men också väldigt trötta. Jag har inte haft mycket tid tillsammans med min yngste son på sistone, särskilt inte under sommaren, som för mig är den mest jobbintensiva delen på året. Just därför är jag så glad att vi har hittat något att göra tillsammans. När jag kommit hem för dagen ger vi oss ut på monsterjakt. Han tittar i telefonen, jag tittar till honom och varnar honom för ojämnheter. Vi pratar under tiden och han går utan att blinka sträckor på över en kilometer, något som varit otänkbart utan avlastning/skjuts/buss eller så.

Säga vad man vill om att gå och stirra på en mobil – tillräckligt mycket skärmtid är inte ett problem för yngste sonen.

Men faktum är att han – som inte velat ta ett steg frivilligt på länge – nu är ute och går. Igår när det var dags för godnattpussen (som han inte övergett än) sa han så här: ”Mamma, jag längtar tills i morgon kväll när vi kan gå ut och gå igen!” ”Det gör jag också”, sa jag.

Sedan den där dagen i december för några år sedan när vi fick beskedet om ett oönskat monster så känns det rätt skönt att livet kan gå vidare i skydd av en fantasivärld, när den öppnar för så många möjligheter i den riktiga.

Ofta önskar jag att livet vore så lätt att man kunde fånga de oönskade monstren också, utan att skada deras drabbade värdar så mycket.

//Kristina Runyeon-Odeberg
Fotograf: Hans Odeberg


Kommentarer

  • Marianne Palm skriver:

    Vad fint ni har det, låter det som:-) Sommarkramar Jann52 Level9

  • Jennie skriver:

    Det låter jätte mysigt!

    • Kristina Runyeon-Odeberg Kristina Runyeon-Odeberg skriver:

      Det är det. Igår gick han 5 km utan att blinka för att kläcka ett ägg. Jag har inte sett på maken på väldigt länge.

  • Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    .