När en familjemedlem dör men en annan lever vidare
Jag skriver detta inte fullt en vecka efter att min idol, förebild, vän och farfar lämnat oss. Saker och ting blir nästan aldrig så tydliga som när någon man älskar dör.
Vi har ju på förekommen anledning levt ganska nära döden i ett par år. Jag tror det är svårt för någon som aldrig på riktigt prövat tanken på att mitt barn riskerar att dö vet hur det känns.
Jo, jag vet. Alla är ibland oroliga för sina barn och spenderar en liten stund med att fundera över det värsta. Men, låt mig ge ett exempel. Jag säger: Om Noel blir frisk så… Min vän säger: Så kan du inte tänka, det är klart att han blir bra. Vi måste tänka så.
Men, för oss som har sagt hej då till våra barn inför en stor riskfylld operation eller väntat på besked från provtagningen som skall berätta om cancern är borta eller inte, är det en tanke som vi måste tänka och tänka fullt ut. Vi behöver glänta på dörren och på riktigt prova tanken att mitt barn kommer tillbaka helt förändrat eller in värsta fall inte alls.
Men nu är det alltså min farfar som lämnat oss, familjens odiskutable alfahane. Jag har otaliga minnen av honom när han med högt huvud leder vår karavan av skotrar djupt in i Arjeplogs fjällvärld. Jag kommer även ihåg hur han när jag var långhårig ungdom spände ögonen i mig och sa: ”Kommer du med örhänge så rycker jag ut det.” Jag misstänkte såklart att han inte skulle göra verklighet av sitt löfte men det blev aldrig något örhänge.
Men det var också till honom jag ringde när den bil som jag just köpt havererat och jag behövde låna tjugo tusen. Klart du får låna, men jag måste såklart på banken sa han. Och du, när får jag tillbaks dom? Ett sommarjobb senare betalade jag min skuld och fick till skillnad från på banken en kram och en klapp på axeln.
Jag har alltid imponerats av människor som trots ett taskigt utgångsläge skapar ett bra liv. Min farfar var den enda i sin syskonskara som lyckades med detta. Dessutom skapade han grunden för det liv vår familj haft efter det. Det är beundransvärt och mycket olikt min uppväxt i en trygg medelklass. Jag menar, hur fan ska man kunna bli lidande konstnär när man möts av en kram och doften av nybakade bullar när man kommer hem från skolan?
Nu är det Noels tur att ta över denna stolta tradition från sin farfarsfar. Att trots en tung start på livet bygga upp ett bra liv. Det gör man såklart inte på egen hand, inte ens farfar gjorde det, farmor fanns vid hans sida hela livet. Vi som finns runt Noel kommer såklart att stötta honom på alla sätt vi kan. Precis som du har människor runt dig som kommer ge möjligheter i livet. En stor man har lämnat oss men han har lämnat något mycket större efter sig. Ett arv, inte i form av pengar eller saker utan i ett sätt att leva sitt liv.
//Fredrik