Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

MARS

12

Kristina Runyeon-Odeberg

Kristina Runyeon-Odeberg

När kroppen minns

sjukhusrum-när kroppen minns

Tidigare i livet har jag viftat bort uttrycket ˮkroppen minnsˮ med en axelryckning. Nä, nä, sådant går en fysiker inte på. Det man inte kan bevisa eller motbevisa finns inte på kartan. Behöver jag säga att jag har fått omvärdera min fördom de senaste åren?

Kring 3 december varje år – sonens diagnosdag – kan det kännas som om hela världen gungar. Det gjorde den påtagligt samma datum år 2012. Trauman sätter spår.

Under februari i år har den där välbekanta känslan av matthet återkommit, och jag har ofta vaknat tidigt på morgonen. Inte konstigt egentligen. Jag var uppe ca kl 2 på morgonen varje natt för tre år sedan för att ge sonen en nattmacka innan han skulle sövas på morgonen. Trots det började han redan under strålningen att rasa i vikt för att fortsätta rasa under resten av den – cellgiftstiden. Han tappade mer än en fjärdedel av hela sin kroppsvikt under behandlingen och vi undvek sondmatning med ett nödrop. Såhär i efterhand hade det kanske varit bättre att ge upp och sätta sond, men vi kommer aldrig att få veta. De där tappade kilona har han tagit igen med råge, och han har vuxit också.

Vår familj hade tänkt hälsa på svärföräldrarna och ta med hunden på en biltur under sportlovet. Den resan brann inne redan några veckor tidigare då vi fick bud om att svärmor ligger på sjukhus. Hon har problem med lungorna efter en infektion – okänt vilken – och är pratbar men låter såklart tagen. Det hade jag nog också varit om jag hade haft 39 graders feber i flera veckor, och jag är inte ens 80+ som hon.

För att pojkarna skulle komma iväg någonstans beslöt vi oss för att jag och de istället skulle besöka mina föräldrar. Tågbiljetter blev bokade till rätt saftigt pris – för det var inte långt kvar tills att vi skulle resa.

Precis när de var betalda frågade jag maken hur det var. ˮJag är rätt trött – jag tror jag håller på att bli sjuk!ˮ sa han.

Jag har lärt mig att det kan vara bråttom när han säger så. Minst en gång har det snabba stresspåslag jag får av de orden räddat hans liv.

Vi åkte den här första sportlovskvällen ganska snart in till lättakuten med hopp om att inte få vänta så länge där – när han blir sjuk, går det fort, och han har också tillbringat alldeles för mycket tid på sjukhus. Men jag kunde inte lämna sönerna eller hunden ensamma, så där fick han sitta i sin tysthet och bara bli sämre – allt medan han var för dålig för att orka kommunicera. Det tog väl fyra timmar eller mer för honom att få den behandling han behövde – den behandling som han hade fått inom en timme om rätt klinik varit öppen. Sens moral: man får inte bli sjuk efter 16.00 på fredagar. Jag kunde bara följa förloppet via telefon. Efter den tiden sa t.o.m. personalen på akuten att han var dålig.

Tack och lov hade vi tur – den här gången också. Jag och vår yngste son besökte honom tillsammans efter någon dag, då han faktiskt hade hämtat sig så pass att han orkade promenera till dagrummet. Han fanns på en medicinsk akutvårdsavdelning eftersom det inte fanns plats på infektionskliniken. I dagrummet fanns totalt tre stolar på ett tjugotal salar. ˮDe förväntar sig nog inte att patienterna är uppe och går så mycket här!ˮ sade han lite skämtsamt.

Där satt vi alltså. Maken med två venflonportar, en i varje arm (EKG-elektroderna var i alla fall borta vid det laget), sonen med sin sparkcykel som är en nästan livsnödvändig gudagåva och gör att han orkar ta sig fram längre sträckor än om han hade behövt gå. Sonen och maken jämförde hur det var att ha slangar i armen och behöva vara kopplad till droppställningar och jag bara lyssnade.

Känslan det här händer bara inte har jag haft många gånger de senaste åren. Det här var ett sådant tillfälle. En elvaåring ska egentligen inte behöva veta hur det är att bo på sjukhus och ha en alldeles för tidigt förvärvad livsvisdom. Samtidigt är det ju tur att forskningen går framåt och fler överlever det ofattbara och hemska som barncancer innebär. För bara tjugo år sedan hade sonens diagnos varit en dödsdom, och går man lite längre tillbaka så hade detsamma nog gällt maken.

Maken blev utsläppt fyra dagar senare, och vi övriga kom iväg på vår tågresa. Men så utvilad kan jag inte säga att jag känner mig, och mattheten sitter i – vare sig orsaken är ny eller gammal.

Kroppen minns. Jag säger det igen. Och på sätt och vis är det bra att den minns, för annars tror jag inte att jag skulle uppskatta hur bra vi ändå har det mitt i alltihop. Sonen finns kvar i familjen, och maken också.

#blogg100

//Kristina Runyeon-Odeberg
Fotograf: Tomasz Sienicki (Wikimedia Commons)


Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

.