När man lever nära döden räds man den inte

”När man lever nära döden räds man den inte.” Så sa Zinat Pirzadeh i sitt sommarprogram för några år sedan, då vi just landat efter en tuff strålning och cellgiftsbehandling av sonen.

Zinat levde nära döden i sitt äktenskap som mycket ung i ett annat land och berättade målande om hur det varit för henne, hur hon modigt och med full kraft tog sig ur relationen och flydde landet med sitt barn. Hennes ord gjorde avtryck i mig då, som nu.

Jag minns när jag vakade vid pojkens säng, någon av de där första helvetesnätterna, då marken rämnat under mina fötter och vi inte visste om han skulle vakna efter operation eller överleva sin hjärntumör. Chocken var total, undantagstillståndet likaså. Jag sov inte. Jag åt inte. Jag borstade inte tänderna. Vi var bortom allt. En plötslig känsla av lugn kom över mig där på intensiven, med den medvetslöse pojkens hand i min. En känsla av befrielse mitt i allt. Jag minns att jag frågade barnets pappa på andra sidan av sängen: ”Vad ska jag nu vara rädd för? Det värsta jag kan tänka mig händer ju nu?” 

Jag som varit rädd för att flyga, rädd för att dö själv kunde plötsligt inte känna någon rädsla alls. Jag kände mig nästan fånig. Herregud, här har jag varit rädd för något så banalt som att flyga. Jag flyger var som helst med min pojk, bara han blir frisk! Nu föddes en kampvilja, en kraft i mig.

Visst kunde jag komma i kontakt med både oro, ångest och avgrundsdjup rädsla där på sjukhuset, men inte just då, när döden var som närmast. Ju längre bort från undantagstillståndet på uppvaket jag kommer, desto mer kontakt får jag med den där rädslan, igen. Ju längre bort från tumören vi kommer, desto större rädsla att förlora den vardag vi har, tänker jag. Ju större hopp, desto mer att vara rädd att förlora. I hopplösheten vid sängkanten fanns ingen kontakt med rädslan.

Idag, sex år efter, är jag rädd igen. Inte alltid, inte så att det hindrar mig att göra det jag vill. Jag har ett fantastiskt bra liv igen. Jag har alla mina tre barn här med mig och vi har en bra vardag tillsammans. Jag är rädd att tumören ska komma tillbaka, att vi ska slungas tillbaks till kaoset igen. Jag kan känna mig rädd att bli sjuk själv, rädd att någon annan som står mig nära ska bli sjuk. Jag kan oroa mig för en flygresa.

Men idag trotsar jag rädslan och flyger.

Jag tänker att rädslan kommer till mig för att göra mig medveten om allt jag har som är bra idag. Den kommer som om den vill göra mig ödmjuk och närvarande i det som är, i allt jag har. Så länge jag är rädd är det bra, så länge jag är rädd finns det hopp, liksom.

Helene Kindstedt