Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

APRIL

27

Magnus Frid

Magnus Frid

och vi älskade varann

”För länge sen, när jag fyllde fyra år”, sjunger Julia. Jo, det är mer än ett år sedan, så nog är det länge sen nu. Mer än 20% av livet har passerat sedan dess.

Julia har ofta lyssnat till en berättelse eller musik när hon ska somna. För ett par dagar sedan bytte hon skiva och den nya skivan hade Teddybjörnen Fredriksson som andra spår. När hon hade hört den ville hon att vi skulle sätta skivspelaren på repetition, så att hon bara hörde den låten och ingen annan. Sedan dess har Teddybjörnen Fredriksson stigit till höjder där bara Yohio befunnit sig tidigare. I fallet med Yohios låtar har det varit svårt att lära sig texterna, men teddybjörnen är lättare att följa ”ja han var min bäste vän, när jag var ett litet barn”. Det är så hjärteknipande att höra sitt lilla barn sjunga ”när jag var ett litet barn”. Men visst har hon blivit ett stort litet barn nu, med så många erfarenheter under den tid hon har levat.

Teddybjorn_web

Under den senaste veckan har jag ägnat två hela dagar åt att sortera papper som har blivit liggande utan att komma i någon vidare ordning. Eftersom så mycket i livet har varit i paus-läge de tre senaste åren, sedan Julia fick diagnosen leukemi, så har jag inte vågat röra för mycket i papperen. En del har behövt bättre ordning även under paus-tiden, till exempel sådant som behövs för att kontrollera deklarationer. Men det som inte har varit lika viktigt har fått ligga still, för börjar man röra i något men inte hinner få riktig ordning, så går det ju inte att hitta någonting längre. Nu har tiden blivit mogen för att sortera ordentligt. Energin och livsandarna har kommit åter i tillräcklig grad. Mina livsandar handlar det om här. Barnens livsandar är det inga fel på alls. Hustruns livsandar talar om för mig att oordning skapar obehag, så det finns god anledning att ordning ska stavas med bara ett o.

En av de saker jag haft anledning att reflektera över när jag ser alla konstiga papper framför ögonen, är att mitt intresse för historia har kommit att ta sig närmast komiska uttryck. Som exempel kan nämnas att jag för ett femtontal år sedan kom att bli intresserad av ett av Sveriges absolut största varv räknat i antal tillverkade fartyg, nämligen Sverres varv vid Göta älvs strand i Hisings Kärra norr om Göteborg. De tillverkade fartyg i alla storlekar från fiskefartyg och neråt. De flesta av de tillverkade fartygen var ganska små, modeller av till exempel de fartyg som tillverkades på de stora varven i Göteborg. En del av Sverres produktion går att beskåda i original på Sjöfartsmuseet i Göteborg. Hur som helst så tänkte jag då att man kanske kunde finna mer information om Sverres om man gick med i en varvshistorisk förening. Sagt och gjort. För säkerhets skull tecknade jag medlemskap i både Varvshistoriska föreningen i Göteborg och Varvs- och sjöfartshistoriska föreningen i Göta älvdalen. Sverres varv borde ju platsa i båda föreningarna, eftersom Kärra ligger i Göta älvdalen och Göteborg utvidgats till Kärra under varvets 25 sista verksamma år. Det visade sig dock att ingen av föreningarna hade med just Sverres varv inom sina primära intresseområden. Föreningen i Göteborg är fokuserad på de gamla storvarven och föreningen i Göta älvdalen listar varven från Bohus (några km norr om Kärra) och norrut som ”sina” varv. Sverres hamnade mitt emellan i stället för att platsa i båda! Medlemskapet i föreningarna har givit mig tillfälle att ögna igenom många händelser kring varv och fartyg, men inget alls om Sverres. Ingenting i livet blir som man tänker sig, men det är hur som helst intressant med vidgade vyer. Är jag tillräckligt intresserad så får jag väl någon gång kolla de 28 hyllmeter(!) som ska finnas om varvet på Landsarkivet.

Nåväl, för tio år sedan bodde jag i Kärra, där som Sverres varv låg. Då hade jag en granne som jag sedan dess inte har träffat mer än vid ett par, tre tillfällen. Senaste gången var ungefär vid tiden då Julia föddes. Nu när livsandarna återvänt någorlunda tyckte jag det var tid att ta kontakt med honom för att vi skulle kunna uppdatera varandra på de senaste årens händelser. Tiden går och ingen av oss blir yngre. Det var riktigt, riktigt gott att få talas vid en stund. En del människor har så god livserfarenhet och förmåga att lyssna att man inte behöver uttrycka med så många ord att vi levat med cancer i familjen och att livet nu går vidare. Tillbaka får man goda ord och fortsättningen på en annan levnadsberättelse som också ser ett gott liv blandat sjukdom och andra svårigheter. I utbytet med andra kan man bättre se vad livet för med sig och vad det gör med en. Paus-läget övergår i play igen.

Denne tidgare granne är för övrigt utan egen förskyllan orsak till en av de märkligaste dialoger jag har upplevt. En sommarkväll – kanske just för tio år sedan nu – mötte jag honom när jag var på väg hem. Det höll på att skymma, så det var långa skuggor och lite motljus. När jag väl får syn på honom så kallar jag honom vid namn och ställer den fåniga frågan ”men är det du som är ute och går?”. Varför ställer man så dumma frågor egentligen? Det kunde jag ju se själv att det var han som kom gående emot mig. Men som svar hör jag ”nej, det är hans tvillingbror”. Det var det faktiskt, det var verkligen hans tvillingbror som var ute och gick. Han var på tillfälligt besök, men bodde annars på annat håll. Aldrig hade jag trott att en så dum fråga skulle få ett så vettigt svar, men det tog en stund innan jag riktigt förstod vad han sa.

”Teddybjörnen Fredriksson ja så hette han. En gång var han bara min, och vi älskade varann”. Julias skiva upprepar samma fras för femtioelfte gången. Det är väl att det finns apparater som orkar upprepa det som barn vill höra om och om igen. Hur gjorde föräldrar för ett par generationer sedan? Inte sjöng de väl samma vaggsång så många gånger? En av Julias nallar (bilden) har just fått namnet Fredriksson. Den stora kanin som har varit barnens favorit den senaste tiden – inte minst som påskkanin – har ingen chans mot Fredriksson just nu.

Och vi älskade varann. Nog gjorde vi det under Julias sjukdomstid. Är det lättare att känna kärlek när man blivit så påtagligt medveten om att att man inte lever för evigt? Eller det kanske bara känns mer? Det var mycket stress, en del förtvivlan, men ändå, vi älskade varann. Kärleken vann nästan alltid över rädslan och förtvivlan. Måtte det vara så för alla er andra som kämpat och som kämpar just nu med barncancer. En varm hälsning till er alla.

/Magnus


Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

.