Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

APRIL

19

Kristina Runyeon-Odeberg

Kristina Runyeon-Odeberg

Om ägg och cancerföräldrar

När vi i profan mening just har lämnat påsken bakom oss, kanske det kan vara på sin plats att prata om ägg. Oroa dig inte, kära läsare – jag ska inte predika om mat, konspirationer, dieter, mirakelkurer eller något annat. Jag har nämligen hört tillräckligt i samtliga frågor själv. Nej, de ägg jag vill prata om är bildliga, inte bokstavliga. OK? Då kör vi.

Clipboard01

Jag får ibland via de onlineforum jag besöker ta del av inspirerande bilder och små berättelser. Om jag har en bra dag (och de dagarna brukar jag kunna skymta oftare nuförtiden) kan de kännas väldigt rätt. (Är det en dålig dag får jag stor lust att gå ut och gå med min bäste vän Herr Stekpanna, men jag har aldrig gjort verklighet av de planerna.)

Häromdagen snubblade jag över en kort text om cancerföräldrar. Många av oss får höra att vi är starka, även om det finns undantag. Fast – i ärlighetens namn – vad har man för val? Man får ta läget som det är och fortsätta därifrån, fastän man inte orkar – ändå blir man överraskad över att man klarat sig igenom vissa dagar när de är slut. Men stark som på klippblocks vis har jag aldrig varit, så jag har tittat på den som kallat mig stark och undrat om jag var osynlig och motsvarande Stålkvinnan stod bakom mig. Fast hon är död, och Stålmannen går kanske på Viagra. Jag har dock ingen empirisk forskning för att stödja de påståendena, speciellt inte utförd på Google. Möjligen kan jag ibland känna igen mig i grässtrået som böjer sig för vinden eller att bli nedtrampat – för att sedan resa sig upp igen. (Eller en disktrasa.)

Nåväl, texten gick ut på att vi är starka som ägg. Den bilden tilltalade mig. Om man klämmer på dem på vissa sätt är de närmast okrossbara. Men knackar man på fel – eller rätt – ställe, är det dags att tänka på äggröra. I värsta fall går själva kärnan – äggulan – sönder, och den kanske man vill ha intakt om man ska steka ägget.

Sedan sonen fick sin diagnos för dryga fyra år sedan har jag märkt att jag har fått knackningar på fel ställe ganska många gånger. En engelsk barnvisa jag är uppvuxen på (Humpty Dumpty) talar om att skadan aldrig går att reparera om ägget väl fallit i backen.

Men här kommer det fina i kråksången: vi cancerföräldrar skiljer oss från äggen. Vi plockar tillbaka skalbitarna och reparerar oss själva på något obegripligt vis. Ibland behöver vi omfattande hjälp för att hitta bitarna, men när vi väl har dem så håller vi dem på plats – i alla fall tills nästa knackning kommer.

Det konstiga är att efter många knackningar borde man med äggbilden i sinnet bara vara i ännu sämre skick. Vissa dagar stämmer det förvisso. Bitarna blir fler och flyger långt bort. Andra dagar verkar det som om bitarna hittade till vissa förutbestämda platser så att de går snabbt att hitta.

Det är de där andra dagarna jag vill ha fler av. Jag kan inte undvika knackningarna, men jag vill styra var bitarna hamnar. Eller ännu bättre: jag vill kunna förutse att knackningen kommer så att jag kan rulla undan – en prestation jag faktiskt lyckats med några gånger på senare tid. Det ser jag som ett gott tecken.

Släng dig i väggen, Humpty Dumpty.

//Kristina Runyeon-Odeberg
Bild: Ankägg, Wikimedia Commons


Kommentarer

  • Charlotte skriver:

    Hög igenkännings faktor, idag fick jag ännu en fel knackning. En mycket bra text som jag tror många kan förhålla sig till!

    • Kristina Runyeon-Odeberg Kristina Runyeon-Odeberg skriver:

      Tack, Charlotte. Jag hoppas att du hittar de där bitarna snabbt igen. Kram till dig!

  • Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    .