Om stickpresenter och våra inre barn

På Barnonkologen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus finns små ljusglimtar efter det onda. Efter en nålsättning i port-a-cathen, provtagningar eller ett jobbigt läkarbesök kommer korgen med stickpresenter fram.

Där finns kortlekar, bilar, leksaker i alla former, samlarkort och klistermärken. Trots att mitt barn varit i tonåren under vår tid på barnonkologen vill han ändå titta i korgen. Och det finns nästan alltid något till just honom där.

Och även om det inte alltid är något som passar honom blir han glad över att få välja. Det här är så viktigt för honom och för mig. Att det finns någon liten tröst, något litet positivt efter det ohyggliga svåra. Det är inte ”bara” en present. Det är också en bekräftelse på att han varit med om något som är svårt. I stickpresenten finns ett visst mått av upprättelse. Som om de vuxna bekräftar att barnet varit med om något svårt och på något plan förstår det. Det tar inte bort det onda. Men den själsliga läkningen kan börja.

Nu när vi är ute i det friska livet är jag ständigt på jakt efter leksaker, spel, kortlekar, pennor, papper, böcker till en rimlig penning. Jag tänker att det är fiffigt om jag hittar saker som passar även äldre barn. Och jag hittar dem ofta när jag ändå handlar mat till familjen. Ibland har butikerna utförsäljning av roliga leksaker och då tömmer jag hyllan på blivande stickpresenter. När vi ändå har vägarna förbi Astrid Lindgrens Barnsjukhus levererar vi dessa små uppmuntrande skatter som läggs i korgen.

Jag känner tillfredsställelse och glädje av att göra detta. Det känns fint att få ge tillbaks. Så är det. Men det är något mer än så. Jag letar och blir lycklig ända ner i maggropen när jag kommer över något passande till bra pris. Jag har funderat på vad det är som gör mig så glad av att hitta och köpa dessa, utöver att det är fint att hjälpa till.

Häromdagen fick jag en ledtråd. Jag gillar inte att gå till tandläkaren. Jag tycker att det är otroligt obehagligt. Men jag gör det. Varje år går jag på det kontroll-besök jag blir kallad till och jag känner mig alltid lika DUKTIG efteråt. Duktig för att jag går dit, trots att jag är rädd. Jag, den vuxna Helene har en dialog med det inre barnet och får henne att förstå att hon måste. På något vis.

Efteråt undrar jag om någon förstår hur duktig jag är som går. Mina barn går gladeligen till tandläkaren och tycker att det är roligt. Jag förstår inte hur det gått till, men det kan ha att göra med att de fått gå dit med sin pappa. Jag VET att de flesta vuxna går till tandläkaren regelbundet och utan att vara rädda, men jag tycker i alla fall att jag är värd en medalj efteråt.

Häromveckan hände det. Olyckan var framme och vi fick ägna en dryg timme i tandläkarstolen, jag och mitt inre barn. Det borrades. Det lagades. Vi överlevde. Men vi fick inget klistermärke av tandläkaren efteråt. Det får man inte när man är 44 år. Så jag tog mitt inre barn till bokhandeln och belönade henne med några nya, fina pennor. Jag är galen i pennor, och egentligen har jag redan alldeles för många, men jag behövde göra det ändå. Så jag stod där och valde. Provritade och skrev mitt namn på ett papper. Ritade en blomma. Prövade fler pennor och valde till slut ut några riktigt fina.

Helene

PS. Om du som läser detta är intresserad av att bidra med stickpresenter till barnonkologen så behövs alla typer av småsaker. Utmaningen brukar vara att hitta saker till de lite äldre barnen som inte längre vill ha leksaker men fortfarande behöver få titta i korgen. Där kan spel, anteckningsböcker, pennor, papper, böcker, pyssel, biobiljetter osv passa bättre. DS