Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

NOVEMBER

09

Kristina Runyeon-Odeberg

Kristina Runyeon-Odeberg

Orka, orka, orka…

Lerben - Orka

Idag är en sådan där dag när jag undrar hur jag orkar egentligen. Valpen väckte oss båda vid 04-tiden genom att skälla skarpt rakt ut – så gör en golden retriever – och sedan hade jag svårt att somna om. Makens taktfasta andetag med vissa ljudekon vittnade om att jag var ensam om det.

Vad gör man när man är vaken på natten? I mitt fall sätter jag mig vid datorn och går igång med mina distansstudier. Det är nästan otroligt hur mycket jag har fått gjort den här terminen (37,5 avklarade hp hittills) – en markant skillnad från den förra. Sonens frånvaro har inte varit så mycket mindre – 31 % mot föregående termins 35 % – och nu har vi ju dessutom en hundvalp.

Vi ser vår äldste son till frukost, och påpekar att fjärdegradsekvationer behöver man inte diskutera klockan 23 en söndagkväll när det troligen får konsekvensen att lillebror inte kommer iväg till skolan dagen därpå. Sonen vill såklart tillrättavisa oss också för rättvisans skull, men det får han – vi är inte alltid knäpptysta när vi kommer upp från källaren på kvällen, det ska erkännas.

Vid 07-tiden försöker maken få liv i yngste sonen, som trots marsvinsgos somnar om och inte svarar på tilltal efter en kvart (De små ”svinen” är nu tre stycken efter ett ledsamt frånfälle och två nytillskott). Jaha, dags att anmäla frånvaro i det extremt användarovänliga verktyget Skola24. Jag börjar med fram till kl 10, som flera andra dagar, och hoppas att jag slipper gå in och ändra till hela dagen, som jag behövde göra i torsdags och i fredags. Dessutom skriver jag ett mejl till skolans kurator, som av någon mystisk anledning inte är med på uppföljningsmöten numera – troligen därför att rektor inte vill ha med henne där. Jag frågar om hon har några samtalstider med anledning av att sonen föregående kväll talat om hur tråkigt det är med matten och annat. Han tycker inte att boken gör annat än tjatar – och det ligger en del i vad han säger.

Valpis visar sig idag inte från sin bästa sida då han inte får någon frukost, för han ska till veterinären senare. Jag drar ut honom på dagens andra promenad – han gör vad han ska och jag plockar upp. Vi kommer till hundrastgården, där han gräver sig ner i en gyttjig grop och sedan blir ilsken för att jag inte låter honom äta grenar – heller. Mitt ena byxben skvallrar om att jag varit ute med en frustrerad fyrbent tonårsdrul, men det bryr jag mig inte om. Jag kan byta byxor och få ett lerigt ben till, eller så kan jag stå ut med ett av de par hundpromenadbyxor jag har lite längre.

För att göra det fullständigt klart: vår son älskade skolan från dag ett. Även under behandlingen tyckte han det var fantastiskt när han kunde vara med där. Skolan var så viktig för att få honom att känna sig som en skolpojke precis som alla andra – inte en cancerpatient. Men nu är ljudnivån ett problem – och då klassrummet bitvis har ljudnivåer som är jämförbara med en vältrafikerad gata är det inte bara vår son som har svårt med dem. Ovanpå att han är trött och saker tar längre tid än de brukade göra blir det bara för mycket.

Jag har personligen tagit upp ljudnivån på flera föräldramöten men får svar som ”vi är inte där – vi kan inte göra något” från en del föräldrar. Skolledningen insisterar på att det är vår son som är problemet – och låtsas inte om skollagen. Bland annat därför har vi nu anmält skolan till Skolinspektionen. Vi ville ha tillgång till resultaten från en ljudmätning – och blev bemötta med att det skulle vi inte få, den tillhörde skolan. Först när vi påpekade att det finns något som heter offentlighetsprincipen svängde pendeln nästan magiskt.

Det är absurt vad man förväntas äta upp ibland från officiellt håll. Och jag lider verkligen med de föräldrar som inte just… orkar – de är fullständigt åt råttorna!

Låter jag otrevlig? Troligen. Tycker skolledningen jag är besvärlig? Definitivt, med tanke på det maktspråk jag blir bemött med: ”Tråkigt att du upplever det så…” (Ja, jag och herr Stekpanna är rörande eniga i sammanhanget.) Men jag måste orka vara besvärlig och mer därtill. Och lika lite som jag kan tvinga en hund på drygt 30 kg att gå en väg när han bestämt sig för en annan, lika lite kan jag lyfta en pojke på 55 kg ur sängen och bära honom – envis och stark som jag ändå måste vara. För det finns vissa saker som jag inte kan och inte någonsin ska acceptera. En ohållbar skolsituation är en av dem. Och min yngste son är en av de tre viktigaste personerna i min värld. Därför tänker jag inte ge mig.

//Kristina Runyeon-Odeberg


Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

.