Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

NOVEMBER

25

Helena Gillberg

Helena Gillberg

På nytt spår- resan tar en ny riktning

Du sover. Din bröstkorg höjer och sänker sig lugnt och rytmiskt. Det rycker lite bakom ögonlocken. Drömmer du? Du är avslappnad och trygg. Om några timmar kommer du sova igen. En annan sorts sömn. Den typens sömn som din kropp inte själv bestämmer över. Det är sista gången nu, det har jag försäkrat dig om. Sista gången du ska rullas iväg genom sjukhusets katakomber mot narkosdimman. Sista gången du ska behöva vakna upp mellan vita skynken på uppvaket med den där konstiga smaken i munnen, som du med bekymrad min hänvisar till varje gång vi pratar om ”sovadoktorn”.

Jag kan ju inte lova det egentligen. Att det är sista gången, alltså. Tänk om… tänk om sjukdomen kommer tillbaka? Men det är ju MIN oro. Jag kan ju inte tynga dig med den. För dig måste det ju få vara ”sista gången”. Det är som när dina systrar frågar om det är deras ”tur” nu. ”Mamma, nu när Rut är frisk, tänk om JAG får cancer nu. Jag vill inte det. Jag är rädd!” Då svarar jag förstås att det är klart att de inte kommer få det, det behöver de inte oroa sig för! För det är så det måste vara. Vi är färdiga med vårt nu. Samtidigt vet jag innerst inne att det inte funkar så. Barncancer slår obarmhärtigt och slumpmässigt åt alla håll. Biologisk otur.

Första infarten, en cvk, på plats. April 2015.

Men just nu är vi färdiga efter två och ett halvt långa år! Och idag ska venporten bort! Det är en stor milsten för oss! Den är ett så gruvligt konkret tecken på sjukdom. Idag ska den bort under narkos i ett ganska så enkelt kirurgiskt ingrepp. Det blir din sövning nummer… Tja, nånstans mellan 25 och 30. Har tappat räkningen. Men nu är det den sista!

Livet rullar vidare i nya spår nu. Från allra första början har jag liknat den här tiden vid en tågresa vi ofrivilligt tvingats med på. Nu skulle man kunna säga att vi kommit fram till slutstationen. Samtidigt så känns det som att vår resa fortsätter, fast i nya spår. Nu väljer vi själva spår och anknytning! Du går i förskolan och du gör det med bravur! Jag har nytt jobb och även om jag i början undrade vad jag hade gett mig in så känns det bara så himla bra nu! Jag trivs på arbetsplatsen och jag trivs med att lära mig så mycket nytt hela tiden. Det är roligt att åka till jobbet! Jag trivdes på mitt tidigare jobb också, men jag kände verkligen att jag behövde byta spår. Är så glad att jag vågade ta steget! Vi planerar skidsemester och  sommarsemester på ett sätt vi inte kunnat göra på ett bra tag. I sommar ska du äntligen få komma till Spanien! Spanien som betyder så mycket för oss. Tänk vad mycket vi har att visa dig! Sakta men säkert börjar vi engagera oss i Barncancerfonden Västra också. De har gjort så mycket för oss, nu är det vår tur att ge tillbaka och stötta familjer som är mitt uppe i eländet. Som sagt, nu fortsätter resan på våra villkor. Men först en dag till på sjukhus.

20171123rut

Avslutningsvis: Jag såg Barncancerfondens luciakampanjfilm med tårar i ögonen! Vilken fantastiskt fin lucia!

Hon fick mig att minnas vår egen lilla lucia för två år sedan.

Lucian Rut. December 2015.

Lucian Rut. December 2015.

Jag önskar alla barn, friska och sjuka, en så bra luciahögtid och jul som bara är möjligt!

//Helena


Kommentarer

  • Ingrid Johansson skriver:

    Älskade Rut, har tårar i ögonen, både av glädje för att du är färdigbehandlad, men också allt du har fått gå i genom under så lång tid……en vacker på en annan bild.
    Önskar dig öch din familj allt fint ni nu kan göra tillsammans. Och att du får uppleva allt du inte har kunnat göra.
    Ger dig och din familj en stor och varm kram ❤

  • Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    .