Pengarna eller livet?

Pengar i sig är inte viktiga; det viktiga är vad man kan göra med dem.

Det kostar att köpa in en strålmaskin som strålbehandlar med tomoterapi. Tomoterapi vill jag förklara som gammastrålning men med möjligheten att forma strålfältet så att intilliggande vävnad inte skadas i samma omfattning som den mer traditionella metoden med att stråla i raka fält.

Vi tyckte att vi hade en oerhörd tur i oturen som bodde nära den enda maskinen av sitt slag i Sverige som kunde behandla vår son med just tomoterapi – utan kostnad för oss dessutom. Jag sörjer när jag läser om barn i andra länder som drabbas av svåra diagnoser – och där föräldrarna förväntas betala men inte kan. Det kostar också att forska fram bättre behandlingsmetoder och bättre mediciner (läs: cellgifter) som inte går åt resten av kroppen så brutalt som i alla fall behandling för hjärntumörer gör.

Jag upprepar för tydlighetens skull att jag inte tror att någon cancerbehandling är som en söndagspromenad i parken – jag tar bara fram det exempel jag har sett på alltför smärtsamt och nära håll. Inte heller är det gratis att driva runt en förening som ska se till sina medlemmars behov och det går inte att komma undan att någon eller några faktiskt är anställda och avlönade för syftet. För kompetens måste få kosta – inom rimliga gränser på båda håll. Jag jublar med alla andra när det kommer in intäkter från evenemang som t.ex. Spin of Hope, när Team Rynkeby lämnar över ännu en check på ett imponerande belopp, och när någon verksamhet skänker dagskassan till Barncancerfonden, som Växjöföretaget Hennings Café/Bageri/Bistro gjorde i samband med internationella barncancerdagen tidigare i år – för att nämna några exempel.Det betyder så mycket.

Med pengar kan man t.ex. köpa en god middag till de inlagda på sjukhus, något som uppskattas oerhört mycket – därför att det sätter guldkant på tillvaron, för att använda en klyscha. Eller så kan man hjälpa den livsviktiga forskningen ännu ett steg på vägen. Det är också en angelägen investering. För att det ska komma in pengar till en verksamhet krävs nedlagd tid.

Men vi får aldrig glömma att alla ideella krafter är guld värda – de som gör insamlingar eller ger saker till sjukhus för att barnen ska ha det bättre, oavsett hur väl de lyckas med att dra in pengar. Bara viljan tycker jag är värd att lyfta. Inte hur många kronor som dras in utan att någon gör något.

För ungefär en månad sedan, när jag lämnade Superpärlor på dels barnonkologen och dels barnneurologen i Lund, möttes jag av en hel rad handvirkade ugglor på den sistnämnda avdelningen. Alla hade fått namn – av sin tillverkare, får jag förmoda. En del hade tillverkats i hem där det fanns djur och då var de uppmärkta med det så att ingen skulle behöva bli allergisk. Alla var klokt nog inneslutna i plastpåsar så att eventuell djurpäls inte skulle störa den som var känslig. Jag gläds åt att det är många som lägger tid för att delvis främmande personer ska få det bättre. Vi har många behövande närmare än vi tror, och cancerdrabbade barn – ja, barn som drabbats av svåra sjukdomar över huvud taget – och familjer är några av dem. Jag uppskattar att få något som någon har gjort åt mig och inbillar mig att andra också kan tycka om det. Från djupet av mitt hjärta: Tack, ni obesjungna hjältar.

//Kristina Runyeon-Odeberg

Fotograf: Hans Odeberg