Prata om de döda barnen
"Ingen vågar prata om våra döda barn för de är rädda att göra oss ledsna, men det enda vi vill är att prata om dem." Citat Martin, pappa till Alice och storasyster Linnea som dog 2013.
På vår senaste "Vi som mist" träff, arrangerad av Barncancerfonden Västra, pratade vi om hur fint det är att få prata om våra döda barn. Att vi blir glada då. Men att det är svårt för att samtalen så sällan kommer naturligt.
Jag berättar om mötet med en sjuksköterska för en tid sedan. Hur fint det kändes att få säga "känner du igen mig, jag är Noras mamma". Och ovant, för det är inte ofta jag säger de där orden längre "jag är Noras mamma". Det är svårt att vara mamma till tre barn när bara två finns här. Vi har gjort vårt bästa genom åren för att hålla Noras minne vid liv.
"Skål Nora", säger vi ofta när vi äter middag, och höjer glasen mot himlen. De första åren var det Marcus, nu är det oftast Ivar som gör det. Vi har köksväggen full med bilder, inte bara på Nora utan på alla i familjen. Vi pratar om henne så mycket vi kan men det sker inte av sig självt. Andra människor nämner henne väldigt sällan.
Vid graven gör jag fint, rensar och plockar, tänder ljus och ställer små fina saker. Där är jag Noras mamma med händerna. Men jag är inte mentalt nära henne för det är för smärtsamt. Fortfarande. Så jag gör allt möjligt annat för att inte komma nära. Jag multitaskar, skriver, surfar och tittar på tv, men jag läser inga böcker. Det blir för stilla då och blir det stilla så finns risken att det blir smärtsamt.
Det låter rationellt och enkelt, men det är långt ifrån enkelt. Faktiskt är det bland det svåraste och smärtsammaste jag gjort. Dels att komma fram till att det är så det ligger till, men också att öva på att vara nära Nora. Min psykolog hjälper mig att öva men jag orkar bara göra det där, hos henne. Även om det är svårt så känner jag att jag är på någonting. Något som över tid kan göra att jag börjar beta av den där högen av böcker som jag köpt genom åren. Förhoppningsvis.
Idag är det mors dag och dagen började med frukostbricka, fina hälsningar och present av två pyjamaskillar.
– Tusen tack Ivar och Harry, säger jag.
– Du glömde en, säger Ivar och pekar uppåt.
– Åh förlåt, tusen tack Nora!
Jag vill önska alla mammor en fin mors dag, alldeles särskilt oss cancermammor som för alltid, oavsett om vi har barn som överlevt eller ej, får leva med sviterna och oron som följer med barncancer.