Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

MARS

20

Kristina Runyeon-Odeberg

Kristina Runyeon-Odeberg

Rosling i skolbänken?

ph_hr

Det är ganska svårt att glömma Hans Roslings sågning av programledaren Adam Holm i dansk DR2: ˮJag har rätt och du har fel.ˮ

Jag har under våra tre års diskussioner med vår sons före detta skola (ja, kära läsare, du läste rätt) velat säga som Rosling gjorde rätt många gånger.

Min man och jag har nämligen fått nerkört i halsen de senaste åren att det är vår son det är fel på. Inte skolan. Många gånger har jag saknat Hans Rosling vid förhandlingsbordet. Jag vet att det finns fler skolor som tycker att föräldrar är besvärliga – och de ˮsvåra kravenˮ föräldrarna ställer är att skolan ska följa skollagen.

När jag själv gick på mellanstadiet gjorde vi ett ljudexperiment. Vi fick först sitta tysta – det gick väl sådär, men ljudnivån var kanske 25 dB. Lågmälda samtal i vår klass, som kan ha varit så stor som 31 elever – så många var vi i fyran i alla fall – höll sådär 35 dB. Högljutt samtal: 45 dB. Skränig sång från samtliga elever kunde ge ca 55 dB.

I november förra året lät sonens före detta skola göra en ljudmätning som visade att ljudnivån var ca 55 dB på de lektioner där eleverna gavs möjlighet att komma ikapp med vad de saknade i antingen svenska, engelska eller matematik. Överlag höll klassrummet bara 35 dB när det var tomt. Oftast höll sig nivån över 50 dB en vanlig lektion, och stundtals kom ljudnivån upp i 65–70 dB, som motsvarar en vältrafikerad gata. Vem vill sätta sina barn ute bland trafiken och bli undervisade?

Hörselkåpor ska inte behövas i ett klassrum. Ändå har de varit verklighet i min sons klass sedan han gick i tvåan eller trean. I gammal vanlig god skoltradition går man på offren framför förövarna: förövarna i det här fallet tillåts skräna; offren får ta på sig hörselkåpor.

Nivån på 55 dB ansåg skolan (och kommunens hörselpedagog också, förresten) vara acceptabel och ignorerade alltså Arbetsmiljöverkets föreskrift AFS 2005:16 om buller. Rekommenderad nivå för undervisning är 35 dB. Kolla i tabellen på s 27 om du inte tror mig. Jag har sidnumret i minnet numera efter att ha haft anledning att hänvisa till den några gånger. När vi konfronterade ledningen med det fick vi höra att vi har olika riktlinjer. Ursäkta, men vilka andra föreskrifter finns?

En sak man behöver veta i sammanhanget (om man inte redan är t.ex. fysiker eller akustiker) är att 55 dB är hundra gånger så starkt som 35 dB. Kommer man upp i 65 dB är ljudet tusen gånger så starkt. Har man det i huvudet så framgår det hur stor skilladen är.

Jag är ganska bra på att stänga ute ljud i perioder när jag studerar hemma – i vårt bostadsområde har man grävt för installation av fiber – men jag tror inte att jag kan ignorera 55 dB runt omkring mig, än mindre 65 eller 70, och jag blir inte ens hjärntrött. Det var vad min son ansågs behöva göra, för det var honom det var fel på. Inte de vuxna runt honom som av okända skäl inte ville arbeta med disciplin utan hellre tog till anpassad studiegång i samtliga kärnämnen.

När vi kom så långt så sa både min man och jag till varandra att vi talat för döva öron och nu fick det vara nog. Inte så konstigt egentligen, med de ljudnivåer som tydligen är acceptabla. Vi köade in sonen till ett flertal skolor i Lund efter att ha besökt två alternativpedagogiska skolor i närområdet. Den ena var också fel ställe för vår son om inte än lika fel som den kommunala, och den andra verkade bra, men där hade man inte koll på hur kön såg ut. Vi fick väldigt snart positivt svar från en internationell skola. Sonen fick plats redan från 1 februari, men vi ville göra ett besök först. Sagt och gjort. Han var positiv till ett byte, så då tackade vi ja. Beslutet var vårt – men hans röst vägde tungt. Det är ju ändå en framtid vi hoppas på att han ska ha.

Just nu har han gått där i fyra veckor. Han går där hela dagar, och han är lite tveksam till att göra läxor, så vi får vackert sitta med honom. Han behöver också ledsagas eller skjutsas till skolan, vilket kostar oss tid och pengar, men vi tycker att det är värt det.

Jag gladdes så första dagen när han kom ut från skolan och sa: ˮMamma, mamma, jag är inte alls trött – och jag tog bara en paus!ˮ (På förra skolan hade han schemalagda pauser var tjugonde minut, men det räckte ändå inte; med den ljudnivån kunde han bryta ihop efter tio minuter.) Lika positiv är han inte på kvällarna när läxorna ska göras, men han är i stort glad. Han klarar sig ganska bra trots allt han har missat, han får utmaningar, och häromdagen deklamerade han stolt namnen på alla platta former (triangel, kvadrat, …) på engelska. Han säger att han har lärt sig så mycket som han inte kunde innan – och i hans klass går det totalt elva barn. Maxstorleken kan bli 15. Rena drömmen för en grabb som lätt drabbas av hjärntrötthet.

Nu säger du kanske att det hänger på att kommunala skolor har större klasser. Det säger jag är snicksnack, för det går faktiskt att ha det lugnt i en större klass också. Framför allt ser vi en stor fördel med den nya skolan: samtal sinsemellan, här lika med lågmälda diskussioner, är tillåtna, men så fort läraren talar så sänks ljudnivån. Barn som sitter vända baklänges ovanpå bänken och snurrar på stolen – och barn som springer mellan bänkarna okontrollerat – finns inte.

Sonen berättade en av de första veckorna att han stått och tittat på när några andra spelat fotboll. I hans förra skola kunde det nämligen gå till så att bara den som gjorde ett visst antal mål på en given tid fick vara med och spela på rasterna, så han antog väl att han inte var välkommen. En klasskamrat ur den nya klassen såg hur han stod där, kom fram till honom och sa: ˮKom med och spela, vetja!ˮ Jag gillar redan nu den klasskamraten lite extra.

Så den pojke som inte kunde klara mer än halva dagar i Dalby klarar nu transport 15 km in till Lund och 15 km tillbaka samt hela dagar om han inte måste iväg på någon kontroll eller sjukgymnastik. Och han gör sina läxor om än motvilligt – och klarar dem. Visst är han trött vissa dagar, men han är långt ifrån det vrak som jag hämtade på en skola som ligger mycket närmare.

Säg mig nu: vem var det som det var fel på?

//Kristina ˮRoslingˮ-Odeberg
Fotograf: Hans Odeberg

#blogg100


Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

.