Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

APRIL

12

Magnus Frid

Magnus Frid

Samtal på stan

Påsklovet har smygstartat lite här i Alingsås, så under fredagen var jag hemma eftersom Gustav, Julias storebror var ledig från skolan. Julia däremot var i skolan och även Adriana var på annat håll, så det blev ganska lugnt hemma. Egentligen hade jag inte tänkt jobba alls idag, men det har varit så mycket möten och annan bunden tid att jag tidigare i veckan inte haft tid för administration och lite andra detaljer, så det blev tyvärr några timmar framför datorn ändå. Ungefär lagom till att det var dags att hämta Julia från förskolan tittade jag upp från tangentbordet. Gustav hade fått sysselsätta sig själv dittills under dagen. Eftersom han just fått tillgång till Mindcraft där det går att spara byggena (d. v. s. vi betalade en licens för programmet) så var det inget problem. Det sinnet bygger mycket på kort tid.

På väg ut för att hämta Julia så insåg jag att det hade blivit riktigt fint väder, till skillnad från de kalla regnstänk som kom under morgonen. Eftersom Julia tycker om att träna sig på att cykla och det var bra väder, så tog jag med cykeln. Den är ju lite liten, så det var enklast att bära den, i synnerhet som jag var lite sen och fick promenera rätt snabbt.

På väg till Julias förskola så passerade jag en parkeringsvakt på en av gatorna i centrum. Eftersom jag aldrig sett en parkeringsvakt i Alingsås förut så hälsade jag och kommenterade lite förvånat att det numera fanns parkeringsvakter i Alingsås. Hon replikerade att själv hade hon varit parkeringsvakt i stan i 15 år och att det hade funnits andra före henne. Det är klart, vi har ju inte bott mer än tre år i Alingsås, men aldrig att jag hört talas om parkeringsvakter under vare sig den tiden eller tidigare (vi brukade åka till Alingsås då och då, även innan vi flyttade hit och själv är jag uppvuxen med att åka till Alingsås för att handla barnkläder). Enligt vad hon sa så var det inte utan att det behövs parkeringsvakt i stan. Jag håller absolut med. Mestadels kör och parkerar folk bra, men en och annan ser ut att ha huvudet under armen att döma av hur de ställer bilen ifrån sig. Dessutom är folk närmast överförtjusta i att klämma sig in på de avgiftsfria gatuparkeringarna och ibland även angränsande ytor, fast det finns gott om lediga tämligen billiga parkeringar under tak som ofta duger väl så bra. Fast det är kanske bara vi som flyttat in från Göteborg som tycker parkeringarna är billiga? I jämförelse med hyran för ett tiotal kvadratmeter mark under några timmar där blir nog allt annat i Sverige billigt.

Efter en rask promenad kom jag fram till Julias skola precis i tid. På fredagar hämtar vi henne innan de ska gå in efter utevistelse. Barnen var precis på väg in, så i stället för att följa strömmen in kom hon fram till mig istället. Hon blev jätteglad över att jag tagit med cykeln och satte sig genast på den. Så frågar hon ”men var är hjälmen?”. Den hade jag ju totalt glömt bort. Har barnen cyklarna med till sina skolor brukar de ju ha hjälm på huvudena redan på morgonen, men så var det ju inte den här gången. Det går ju inte att cykla utan hjälm (även om vi faktiskt fuskade en kort sträcka), så vi fick turas om att leda cykeln. Jag hade hunnit bli trött i armen av att bära cykeln till skolan och dessutom hade vi ju ingen brådska tillbaka.

På väg hem så passerade vi ett par av de tiggare som dykt upp i stan sedan något år tillbaka. Vi stannade och pratade med en av dem. Han hade glatt kommenterat att jag knatade förbi med cykeln när jag var på väg åt andra hållet, så nu inledde han ett samtal genom att fråga om Julia hade syskon. Själv hade han sju barn hemma i Rumänien. Eftersom han pratade hygglig engelska kunde vi talas vid en stund. Jag undrade varifrån han kom. Han nämnde namnet på en stad jag inte kan minnas att jag hört talas om tidigare, men det var en målande beskrivning av ett synnerligen platt landskap någonstans i Valakiet. Det var ett mycket intressant samtal, som så ofta när man precis börjar utbyta erfarenheter med någon som har andra perspektiv än ens egna. Inte minst hans kommentar till varför han satt och tiggde var kärnfull. Lite förenklat såg han i princip två alternativ efter att ha blivit arbetslös för en tid sedan. Det ena var att stjäla och det andra var att sitta och tigga. Då föredrog han det senare. Stölder finns det andra som är bra på, inte minst i form av korruption. Nog kunde vi enas om att det var synd och skam att sitta still på stan var ett alternativ som en frisk och stark människa skulle behöva ta till för att försörja familjen.

Det är mer än en gång det har slagit mig att även om många rumäner som kommer hit är riktigt fattiga, så kan man ändå bara ana den rena misär – såväl i ekonomiskt avseende som mentalt – som finns bland många av dem som inte tar sig någon stans alls. Kontrasten är verkligen stor om man betänker att vi själva har haft möjlighet att under den senaste veckan åka till sjukhuset tre gånger för kontroller och att vi då inte behövt bekymra oss för kostnader vare sig för vården eller mediciner. Dessutom trivs Julia när hon är på sjukhuset, blir glad när hon träffar bekanta, vare sig det är sköterskor eller barn som är inne för behandling eller kontroll. Det är mer än en gång vi har varit mycket glada över att vi i huvudsak har sluppit bekymra oss om försörjning och att ha tillgång till vård under Julias behandling. Vi är mycket glada att hon fortfarande finns med oss. Själv vill hon inte dö, så hon är jätteglad att vara frisk och ha långt hår. Det låter lite lustigt när hon för någon vecka sedan pratade om att hon var frisk samtidigt som hon hade hög feber, men hon vet ju också vad det vill säga att vara riktigt sjuk. Märkligt att det går att återkomma till livet efter en livshotande sjukdom. Vi är mycket lyckligt lottade. Man kunde bara önska att alla drabbade skulle få uppleva det.

/Magnus


Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

.