Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

JUNI

20

Magnus Frid

Magnus Frid

Sittplats hela vägen till Paris

Det är dags att knyta ihop säcken för min tid som stafettbloggare och lämna över till nästa person. För egen del hoppas jag att ni som läser detta har haft behållning av att höra något om Julias liv utan cancer (såvitt vi vet) och hennes tidigare liv med cancer. Julia har utvecklats mycket under den halva av hennes liv som hon har varit under behandling och observation. Vi som är runt henne har också utvecklats till något annat än vi var tidigare. Julia själv vill gärna hjälpa andra barn med cancer, genom att medverka i kampanjer och så småningom också genom att sälja Alvas änglar på torget i Alingsås. Först behöver vi skaffa lite informationsmaterial och några ballonger med Bancancerfondens märke på som vi kan ge bort. Själva änglarna som vi ska sälja till Alvas minne behöver vi ju också skaffa. Om någon redan nu vill bidra till Barncancerfondens arbete på ett enkelt sätt som Julia uppskattar, titta in till Alvas änglar. Ännu enklare är det att skicka SMS med texten JULIA100 till 72072 för att skänka 100 kr till Barncancerfonden (det går också bra med texten JULIA25 eller JULIA50 för att skänka 25 kr eller 50 kr). Det är Östersundsposten som organiserar insamling via detta nummer, i samarbete med Juliaresan. Vår Julia är starkt berörd av att höra om Juliaresan, de fyra vännerna till deras Julia, som saknar henne så mycket sedan hon gick bort. Hon blev så sjuk i cancer att hon inte kunde bli frisk, fast hon fick mediciner mot sin cancer. Under två somrar tidigare har vännerna i Juliaresan cyklat för att samla in pengar till Barncancerfonden. Första året cyklade de från Östersund till Öland och förra året till Sicilien, till minne av Julia och för att samla in pengar till Barncancerfonden.

Det var nog inte bara namnet som gjorde att vi råkade fastna för Juliaresan. För länge sedan så cyklade jag själv en hel del, ca 500 mil per år. Det var mest av praktiska skäl som jag började cykla. Lokaltågen mellan Lerum och Göteborg var förfärligt opålitliga under min gymnasietid, avsevärt värre än det som kallas tågkaos idag. Ibland var det ändå rätt komiskt, som den gången de hade satt ett vanligt ellok framför några av museiföreningen Bergslagernas Järnvägssällskaps vagnar och körde det som lokaltåg. Den gången kom tåget i alla fall, men man tröttnade på att aldrig riktigt veta om eller när tåget skulle gå. Så småningom, efter att ha testat, kom jag fram till att om jag cyklade de två milen till skolan i stället för att ta tåget kunde jag gå upp fem minuter senare på morgonen (det var en dålig tågtidtabell i relation till skoltiderna). Dessutom visste jag att jag kom hem på eftermiddagarna och framför allt så hade jag sittplats! Först var det mest en ploj att testa om det gick att cykla så långt varje dag, men efter ett tag var det så skönt att kunna följa årstidernas växlingar och uppleva vardagshändelser längs med vägen i ett lagom tempo att jag fortsatte av bara farten. Även om jag inte cyklat mycket de senaste åren så har jag behållit intresset för cykling, så jag är fascinerad och imponerad av de långa cykelturer som de fyra vännerna i Juliaresan har gjort. Någon gång skulle jag vilja göra något liknande, men inte just nu. Nu återhämtar vi oss på helt andra sätt efter tre år med cancer i familjen. Just nu är det tid för att tillbringa tid med barnen. Även detta bloggande tar egentligen för mycket tid, men nu lämnar jag ju strax vidare…

I början på året återsåg jag den klasslärare, Camilla Larsson från Borås, som Julias storebror Gustav hade för ett år sedan när han gick i förskoleklass. Hon återkom till Gustavs skola efter ett halvår på annat håll. Då berättade hon att hon hade bestämt sig för att cykla i team Rynkeby Jönköping för att samla in pengar till Barncancerfonden. Min fascination för cykling slog till igen. Ännu en som inte drar sig för att lägga ner mycket tid och ansträngning för att gynna Barncancerfonden. Mycket intressant och hedrande. Men hur kan någon orka lägga ner så mycket energi? Själv tycker jag inte att jag orkar mycket mer än dra runt mig själv och nödvändiga aktiviteter på jobbet och hemma. Och ett och annat blogginlägg förstås. Men cykla ända till Paris, träna inför det, jaga sponsorer… bara jag tänker på det blir jag trött. Jag var tvungen att fråga Camilla varför hon gör det och hur hon orkar med allt. Svaret var enkelt, ”för att jag kan”. Jo, så enkelt är det. Jämför inlägget här för några dagar sedan, till oss som inte orkar bestiga något berg. Camilla är en av dem som orkar bestiga berg, eller i varje fall cykla med team Rynkeby till Paris. Camilla betonade just att hon, som inte hade levt med cancer tätt inpå sig, hon kan göra sådana saker. Men å andra sidan har hennes lagkapten ganska nyligen förlorat en anhörig i cancer…

Personalen på Gustavs skola har varit väl medveten om vår situation. I början av Julias sjukdomstid fick vi fullt stöd från dem. De sa flera gånger ”Vi har öppet mellan kl xx:xx och kl yy:yy, tänk inte på om ni inte kan hålla de tider ni sagt. Vi tar hand om Gustav när han är här”. Camilla kom till skolan först något år efter den inledande krisen, då det var betydligt lugnare, men under tiden hon hade Gustavs klass följde hon ju hur det gick för Julia. Det var en anledning att hon ville göra något för Barncancerfonden. Hon har också en släkting som haft leukemi, och upplevt den mycket besvärliga tid de gick igenom med benmärgstransplantation för kanske något tiotal år sedan nu. Den gången hade hon själv anmält sig till Tobiasregistret, men fått beskedet att det var fullt, att de inte registrerade fler donatorer. Om jag förstod det rätt berodde det på resursbrist vid den tidpunkten. Efter lite ytterligare kommunikation hade hon kunnat registrera sig trots allt, åtminstone det kan man väl göra som anhörig till en cancersjuk, men det fick henne också att reflektera över om man inte kunde göra andra saker för att gynna förutsättningarna för barncancervård.

Under året som gick var det dags att omsätta tankar till handling. Camilla sökte sig till team Rynkeby tillsammans med en kompis, fast hon inte hade någon erfarenhet av att cykla alls så mycket sedan tidigare, i synnerhet inte med så omfattande träning. Även om det var att kasta sig in i något nytt, så var det framför allt en så stor och häftig grej. Bara tanken på att cykla till Paris, i sig själv en mäktig sak, men inte bara det, utan att avsluta den veckolånga färden från Lund med att cykla in i Paris tillsammans med 1200 andra cyklister med likadan gul tröja, gatorna avstängda bara för att de ska komma in i stan, cykla längs med Seine och fram till Eiffeltornet! Själv kan jag förstå känslan, även om hela jag hellre vill trampa dressin i lugnt tempo tillsammans med Gustav, Julia och min hustru. Men Camilla kan, vill och är så entusiastisk inför att uppleva den veckolånga resan till Paris tillsammans med vänner, kompisar och andra entusiaster i team Rynkeby. Hela hon lyser när hon pratar om det. Den positiva känslan av att det gynnar Barncancerfonden betyder väldigt mycket.

En stor del av tiden som man lägger på team Rynkeby består i att jaga sponsorpengar eller andra intäkter. Det arbetet kan vara det hårdaste, hårdare än att träna. Då ska man ändå komma ihåg att var och en ändå ska cykla minst 250 mil innan man ger sig iväg mot Pars. Förutom cyklingen behöver man också träna under vinterhalvåret på annat sätt för att bygga upp tillräcklig kondition och styrka. En stor del av cyklandet under våren och försommaren kan ske i form av evenemang eller tävlingar. På bilden syns Camilla och en annan lagmedlem delta i ett evenemang där man kunde satsa pengar på hur långt laget i form av ett slags stafett skulle hinna cykla under en basketmatch. Mycket träning blir det på det viset. Men träning ger resultat. Camilla kom på en delad 15:e plats i Tjejvättern bland mer än 5500 deltagare som kom i mål!

Camilla_vid_Boras_basket

Hur har det då gått med sponsorjakten? Jo, inte helt illa. Själv tillverkar hon halsband med inskriften ”Fight for hope” som hon säljer. Vid ett tillfälle var hon på stan i Borås för att informera om team Rynkebys aktiviteter och dra in pengar. Då kom hennes kusin förbi. Så som det ibland är kan det gå en tid mellan gångerna som kusiner träffas. Det visade sig att kusinen hade blivit involverad i att marknadsföra en sportdryck. Så ovanligt välfunnet. Ett sponsorkontrakt kunde tecknas. Som synes av bilden här valde man den bästa platsen för att visa märket; fördel bakdel.

Fordel_bakdel

Livet med team Rynkeby är väldigt givande, efter vad Camilla säger. Man får en tillhörighet med nya vänner med liknande intresse som en själv. Man möts i att man gör en insats för Barncancerfonden, samtidigt som man gör en så stark grej som att cykla till Paris. Lagmedlemmarna lyfter liksom varandra till att man gör saker roligare och bättre, inte minst bättre träningsresultat. Det smittar av sig på omgivningen också. Camillas son hade vid ett tillfälle lite bry vad han skulle klä ut sig till på en fest. Han gjorde succé när han bestämde sig för att klä ut sig till Rynkeby-cyklist!

Det där med nya vänner stämmer på ett märkligt sätt in på livet med cancer i familjen också. Den här tiden sedan Julia blev sjuk har gett oss fler nya vänner än man annars brukar finna när man är vuxen och lever ett stilla familjeliv. Ändå kan jag inte riktigt rekommendera just det, ”få cancer och finn vänner”. Då är det nog bättre med ”gå med i team Rynkeby, förbättra din hälsa, bygg vänskaper och gynna Barncancerfonden”. Tack alla ni som engagerar er, som cyklar till Paris för vår skull, så att vi själva, vi som inte orkar bestiga berg kan ägna oss åt att pussla ihop våra liv igen. Pussla med nya bitar, som passar på ett annat sätt än förut.

Camilla, den 4 juli till 11 juli kommer jag att följa hur det går för dig, för er alla på er väg till Paris. Jag tror att både Gustav och Julia kommer att tycka att det är roligt att se följa er. Och kom ihåg, du har sittplats, hela vägen till Paris!

Nu är det till slut dags att lämna över till nästa bloggare. Det är ännu en cyklist som gör en insats för Barncancerfonden. Jag är glad att lämna över till någon som liksom Camilla följer exemplet från tjejerna i Juliaresan och cyklar för sitt välbefinnande och för att stödja Barncancerfonden.

Anja Malmberg från Barncancerfonden, som tar över stafettpinnen kommer under de kommande veckorna att blogga om sin väg från total cykelnybörjare som knappt ens kunde cykla på en vanlig stadscykel till en frälst cykelfantast som hittills cyklat ca 200 mil på en racer (!). Följ henne genom träning, uppladdning, resan och hela vägen fram till målet i London efter drygt 100 mil i England och Wales på Ride of Hope Europe.

Lycka till alla cyklister
/Magnus


Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

.