Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

MAJ

18

Fredrik Bäckman

Fredrik Bäckman

Strålning och den mordiska kickbiken.

När Noel tillslut blivit tillräckligt gammal för att strålas var det dax för ett nytt kapitel i vår resa. Det har blivit sommar och vi är planerade att bo i Cancerfondens lägenhet i Umeå. Behandlingen är en planerad att vara gång om dagen, varje veckodag i sex veckor om inget inträffar. Eftersom Noel är så liten måste han sövas varje gång. Detta för att han ska ligga helt still när själva strålningen sker. Upplägget är att vi varje morgon tar med honom till strålningsavdelningen där han sövs på plats och och sen sker själva strålningen under tiden vi väntar i rummet bredvid. När behandlingen är klar rulla vi och en sköterska upp honom till en dagvårdssal där han får vakna. Det är konstigt hur även bisarra omständigheter kan bli vardag. Ganska snabbt blev vi en väloljad maskin.

Väckaren ringde i lägenhet vid 07.00 jag och Emmelie klev upp och gjorde våra morgonbestyr. Vi förberedde frukost i smyg då Noel fastade sedan midnatt inför sövningen IMG_4418. Vi är välsignade med barn som ärvt min förmåga/ lust att sova på mornarna, sånär vi var klara väcktevi barnen satte Noel i vagnen och promenerade till sjukhuset. En fantastiska sidoeffekt av  detta blev att Alex fick världens bästa möjlighet att lära sig cykla. Vi hade via en blocktet annons köpt en liten cykel till Alex istället för den snart utnötta kicken. Alla som lärt ett barn cykla vet att ju mer man
tränar desto fortare lär sig barnet ifråga. Det tog inte länge innan han cyklade obehindrat fram och tillbaka.

Allt cyklande under denna tid gick inte lika smidigt. Jag tänker närmast på kickbike incidenten. En bit in i behandlingen har vi som vanligt åkt från Skellefteå på söndag eftermiddag bara för att anlända i ett regnigt DrygUme. Dom tror dom är något Umeborna bara för att dom är studentstad, kulturhuvudstad, länssäte, blev årets superkommun i kategorin täta kommuner och att Klungan utgår därifrån. Men spela hockey, det har dom aldrig kunnat, DrygUme.

Det är en av dom där dagarna när det helt enkelt går lite tungt. Det är inget speciellt, men E4.an mellan Skellefteå och Umeå erbjuder i vanliga fall ingen underhållning och just denna söndag var den tråkigare än någonsin. Jag är grinig och har snart lockat med mig hela familjen in i en surmulen humörstämning som bara stårlbehandling och nämnda sträcka på Europaväg fyra kan framkalla.

När vi tillslut packat in familjen i lägenheten bestämmer en enhällig föräldrarkonstalation att vi ska lägga barnen och att vi vuxna ska få godis. Jag föreslår en, som jag då uppfattar den, lysande deal. Emmelie lägger grabbarna och jag likt en stenåldersman  ger mig ut i natten på jakt efter det delar av vår familj behöver som mest just då, snarr (godis på rikssvenska). Jag öppnar dörren och möts återigen av mörker och ett ihållande regn. Jag tar min regntäta jacka som jag fått i födelsepresent av min fru och ger mig ut i natten. Det är då jag ser den, kickbiken. Nonchalant lutad mot väggen just utanför ytterdörren står den. En Idé föds i min trötta hjärna, jag ser mig själv susa fram över trottoaren genom natten. Det blir precis så, jag är en född naturlig kickbikare.

Jackan håller tätt och jag känner inte längre av regnet utan njuter av farten och det fantastiska fortskaffningsmedlet som fram till nu helt gått mig förbi. Jag närmar mig en korsning i ansenlig fart men med full kontroll, jag planerar att ”jibba” ner från trottoaren och fortsätta min framfart på gatan. Jibba? Jo, det heter så. Jag har faktakollat detta med en ungdom. Alltså, att ta ett litet skutt med kickbiken nerför tillexempel en trottoarkant. Det heter, hör och häpna samma om man ska upp på en trottoar eller bara skuttar lite för att det är kul. Se där, lite insikt i det obegripliga språk som ”dagens ungdom” pratar, bara sådär.

Precis när kickbiken lämnar trottoaren blir den helt vild. Likt den okontrollerade kraft den egentligen är, bara försvinner den från sin optimala placering under mina fötter. Den gör en vid båge framåt över mig, mina fötter följer med. När mina fötter når huvudhöjd kastas jag bakåt, det finns inte en chans att jag skulle hinna ta emot mig för att lindra fallet. Jag landar på rygg, hårt. Rakt i en vattenpöl. Jag lyckas trots allt skydda huvudet genom att landa på armbågarna och höften. Detta gör att bakhuvudet inte alls träffar asfalten så hårt som den annars skulle ha gjort. Smällen gör att jag tappar luften, jag ser stjärnor efter huvudets träff med asfalten och smärtan skjuter från armbågar och höft. Min enda tanke är att jag inte får svimma här i vattenpölen.

Jag samlar kraft och ställer mig upp men blir stående på alla fyra i vattenpölen. Det är då jag ser den, uppe på trottoaren igen lutad mot ett lågt staket. Kickbiken. Den får stå kvar. När jag tar mig upp på fötter och går jag den sista biten till Statoil och tillbaka. Väl tillbaka på olycksplatsen bestämmer jag mig trots allt för att bära hem kickbiken. Vad gör man inte för sina för lite godis, förlåt jag menar såklart, för sin  fru och sina barn.

Det finns mer att berätta om strålningen, men det kommer senare.

//Fredrik


Kommentarer

  • Moster Maggan skriver:

    Jag känner igen dig ./ kram

  • […] Strålning och den mordiska kickbiken. […]

  • Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    .