Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

JUNI

13

Charlotte Wallin

Charlotte Wallin

Till er som inte orkar bestiga ett berg

Jag tycker att det är häftigt att någon klättrar upp för ett berg och samtidigt samlar in pengar till Barncancerfonden. Det finns inget annat att säga än att det är fantastiskt.

Men jag tänker på när jag är upp på avdelningen. Numera är jag inte där som förälder utan som informatör för den ideella stödföreningen Barncancerfonden Stockholm Gotland. Jag kommer dit med saker som behövs och önskas och så information som kan hjälpa, stödja och kanske till och med pigga upp.

På avdelningen möter jag föräldrar som halvspringer i korridoren. Jag vet inte hur många kilometer det blir på en dag men det blir nog en del. Men det är inte som motion. Det är osaligt på något vis. Det ser inte ut som kaos men jag vet att det är det, inuti.

De springer med cytostatikakiss som ska mätas.

De springer med blöjor som ska vägas.

De springer för att deras barn behöver något.

De springer för att det är det enda de kan göra.

De springer för att hämta läsk och kanske salta pinnar, eller glass, ostsmörgås, något något något som kan fungera, de springer med kläder som måste tvättas, kläder med cytostatikakräk, de springer för att byta dvd, hämta vatten, laga mat, varför äter hen inte, laga någon annan mat, laga någon mat till sig själv, herregud vilka blåsor hen har i munnen, testa glass om det funkar, ta en kaffe, varför tar det sådan tid med provsvaren? ta på handskar, torka kräk, springa med kiss, springa med kräkpåsen, inte gråta nu, jag tror hen har feber, rädda slangarna från att snurra in sig i droppställningen, när kommer provsvaren, vänta på läkaren, vi gör allt vi kan, ändra läge på sängen, nu tar vi tempen är det ok, vi måste faktiskt ta tempen nu vännen, kan vi få låna någon leksak, jag står inte ut, jag står inte ut, jag står inte ut, jag står inte ut, jag står inte ut, jag står inte ut, vi måste sätta en ny nål, det här går fort, trycka på knappen när maskinen tjuter, blåsor i munnen vad gör man då, hen vägrar lämna rummet, när får vi åka hem, hitta ett eluttag för att ladda maskinen, herregud vad jag hatar den här droppställningen, när bytte jag kläder senast, mitt barn kan inte bajsa kan vi ge något mot det, hur länge ska vi vänta innan operation, när kommer egentligen provsvaren, tänk om det värsta händer, ta på plasthandskar för att byta blöja, springa med blöja, varför tjuter droppmaskinen nu då, har hen förlorat så mycket i vikt, måste vi verkligen sätta sond, ta av plasthandskar, sprita händerna, torka tårar, läkaren är väg, tänk om, svara i telefonen och försöka berätta för den andra föräldern något viktigt eller oviktigt, ja allt går bra, oroa dig inte, inte gråta när den andra föräldern hämtar syskonen, lämnar på fotbollsmatch, läser läxor, försöker att inte oroa sig för nästa MR, nästa neutropena feber, hur många dagar innan värdena går upp, nu har nålen åkt ut, när får vi åka hem, jaha, nu har hen kräkts upp sondslangen igen, vi har inte plats för er här ni måste till annan avdelning, vi gör vad vi kan, inte gråta nu, hen vill inte äta för munnen är full av blåsor, hålla i mitt barn när de sätter ny sond, det gör ont i mig, jag ringer igen och försöker påskynda, nästa provtagning, biopsi, svar på MR, jag står inte ut, herregud tänk om,  läkaren ser så allvarlig ut, sköterskor med sprutor, mitt barn mår så illa kan vi få något mot det, är dosen rätt, jaha nu ska vi få blod också, trombocyter mitt i natten, jag kan inte sova, plasthandskar på och torka kräk, ungen skriker, byta dvd, hämta mjölk eller vill du ha läsk eller vill du prova juice, glass, kaffe – vad vill du ha? Inget? Du måste ju äta! Om du inte äter så dör du  –

herregud vad säger jag… inte det ordet, inte använda det ordet.

Pappan som bestiger ett berg är en hjälte. Men det finns olika sorters hjältar. Och det finns många. Dessa människor som springer osaligt bestiger också berg. Mentala berg. Och alla de jag möter i korridorerna är hjältar.

Efter tre veckor i isolering på en främmande avdelning med en son som hade rotavirus och bajsade flera gånger i timmen så önskade jag förstås också att jag var uppe på ett jäkla berg. Eller på vilket äventyr som helst. Jag förstår de som sätter sig på cykeln eller snör på sig vandringskängorna. Sjukhus – berg. Sjukhus – berg. Ja, berg vinner.

Vinden i ansiktet. Frihetskänslan.

Men det är inte mer hjältemodigt att klättra uppför ett berg än att dygnet runt möta och trotsa sina värsta rädslor om och om igen på en barncanceravdelning med sitt barn. Tänk på det alla ni som inte orkar bestiga ett berg.

Ni är också hjältar.


Kommentarer

  • Maria Svensson skriver:

    Precis sådär är det! Grymt bra skrivet!

  • Sara skriver:

    Precis så. Du fångade mina känslor så fint. Tack!

  • My skriver:

    fint skrivet 🙂
    kraMyz

  • AM skriver:

    Vad bra du beskriver tillvaron på barnonkologen… Inser hur mycket jag har förträngt av den tiden, din text går rakt in i hjärtat. Stor kram till alla hjältar, stora som små!

  • Lotta skriver:

    Har aldrig läst en text som så på pricken beskriver livet på barnonkologen. Så fint och sorgligt på samma gång. Tack för att du delade med dig!

  • Lena skriver:

    Ja, vi är alla hjältarnas hjältar som levt eller lever det där livet. Men skulle jag få välja skulle jag kunna leva det där livet för alltid. Då fanns hon. Fuck cancer!

  • Tekla skriver:

    jag vill också cykla till Paris en dag 🙂
    tänk vad mycket man förtränger ändå, den värsta tiden har förhoppningsvis varit och jag minns inte att det var så där, men när jag tänker en stund så kommer tårarna, för precis så där var det. tvinga i sonen forlax när han inte kunde äta, vaka när han var medvetslös, första gångerna tyckte jag det var förnedrande att ta på plasthandskar för att hantera min son, för att senare göra det i ren vana, temperaturen har stigit igen, byta antibiotika, alleriska reaktioner mot guldmedicinen – den skulle ju göra honom frisk!
    men nu är allt annorlunda, vardagen har tagit vid, han mår bra, för det mesta, ser han inte lite hängig ut? ta tempen, andas ut, bara snuva, skjutsa syskonet till träningen, se en film, läsa en bok, cykla runt stan och tänka att det är vägen till Paris.

  • Astrid skriver:

    Jag säger som Lena. Skulle göra om det om det var möjligt. Gör lika ont efter 44 år.

  • Cecilia med bror i Nangiala skriver:

    Sorry men jag tycker inte att det här är ok alls. Alla kämpar från sina förutsättningar och alla som vill kämpa mot barncancer gör en heroisk insats. Varför värdera eller gruppera oss på olika fronter istället för att glädjas åt våra gemensamma framsteg. Kom igen nu och låt oss kämpa för livet tillsammans

    • Charlotte Wallin Charlotte Wallin skriver:

      Hej Cecilia, jag håller verkligen med dig och det är ju precis det som texten handlar om. Våra olika förutsättningar men ändå hjältar.

  • Anki skriver:

    Ja, precis så var det! Inte tänka det ordet, inte tänka det ordet….Vi tänkte inte ordet och förbjöd varandra att säga det högt. Men ändå kom döden….

  • […] att jag kan”. Jo, så enkelt är det. Jämför inlägget här för några dagar sedan, till oss som inte orkar bestiga något berg. Camilla är en av dem som orkar bestiga berg, eller i varje fall cykla med team Rynkeby till […]

  • Amanda skriver:

    Gud vad jag känner igen mig i din text! Som tur var så var vi alltid två med vår lilla son, men lika jobbigt för det.

  • Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    .