Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

APRIL

24

Kristina Runyeon-Odeberg

Kristina Runyeon-Odeberg

Vänner av olika sorter

Beowulf, en av familjens trofasta vänner

Det har tidigare talats om vänner här i bloggen, såväl av mig som av andra; det finns de som är lysande – de som har gjort precis vad som behövts, och det finns de som bara lyser med sin frånvaro. Ämnet är så angeläget att det aldrig blir gammalt, så här kommer ännu en påminnelse. Idag inleds en artikelserie i Helsingborgs Dagblad och i Sydsvenskan. Den handlar om hur det ser ut med vänskapen under och efter sjukdomstiden för familjer som drabbats av barncancer.

Magnus Arvidsson, som har skrivit den här artikelserien, är själv pappa till en son som behandlats under längre tid än vår son gjorde. Vi träffade hela familjen på och utanför sjukhuset av och till under behandlingstiden. Han har alltså ett nära perspektiv på saken. Efter att våra söner blev klara med behandlingen har vi setts – mest på resor och aktiviteter anordnade av Barncancerfonden Södra. Ibland händer det att vi springer på varandra i verkliga livet också, och de mötena är alltid minst lika trevliga.

Vår familj har en blandad syn på vänner. Det finns de som har gjort fantastiska saker – dem glömmer jag aldrig, och de få som besökte oss på sjukhuset bär jag med mig i hjärtat fortfarande. Och bara en sådan sak som en spontan kram i lokala mataffären är guld värd. Vi hade inget stort kontaktnät när sonen insjuknade, trots att vi har bott i samma kommun i mer än 20 år nu. Det beror naturligtvis delvis på oss själva – vi är inte dundersociala och vi går inte på så mycket evenemang. När ens barn är sjukt i fem år före diagnos och man kämpar för att få ihop de mest basala delarna av livspusslet (mat och sömn) finns inte energi över till att knyta kontakter.

Det gamla talesättet ”i nöden prövas vännen” stämmer väldigt väl in på cancerdrabbade familjer, och inte minst barnen själva. Jag mejlade själv – under pågående behandling – alla föräldrar i klassen, eller kanske rentav i årskursen, och berättade att de var välkomna att höra av sig. Jag talade på föräldramöten om att vi inte orkade ringa och organisera att vår son fick träffa vänner. Däremot var jag noga med att påpeka att alla var välkomna att ringa oss – vi blev inte störda av det, tvärt om. Konsultsjuksköterskan var och informerade i skolan tidigt och berättade att den som behandlas för cancer visst kan orka träffa en kompis efter skolan, även om han har varit borta. Lägg ihop två och två. Är du sövd för strålning, kan du inte hinna tillbaka till skolan den dagen – inte ens om du blivit strålad på morgonen. Några få hörde av sig, vilket jag är tacksam för. Jag skickade med färdiga texter till veckobrev för att göra det enkelt. De kom sällan eller aldrig med. Hur svårt ska det vara att bry sig så mycket att man orkar klippa och klistra en färdig elektronisk text? Kan någon förklara det för mig?

I och med det skolbyte gamla skolan tvingade honom till – den åsikten backar jag aldrig på, så försök inte ens inleda en diskussion! – har han inte så många vänner kvar. En del av hans nya ”vänner” har låtit honom förstå att det skulle vara något planerat – för att ställa in i sista stund flera gånger. Mindre snällt. Mot slutet av påsklovet hörde i alla fall en gammal skolkamrat av sig och ville komma till oss. Vi sa självklart ja, eftersom vi ville att han skulle få träffa en kompis. Det är också en sak jag inte har kunnat förstå. Självklart är man välkommen hem till oss. Men om man ringer någon, kan man inte bjuda hem den personen till sig någon gång ibland?

För att vara helt ärlig så är sonen bitvis svårflörtad. Ibland hör någon av sig och då vill han inte. Att man i det läget ger upp kan jag också förstå. Oavsett om man är drabbad eller inte är det där livspusslet något vi alla kämpar med, mer eller mindre.

En ”vän” till storebror sa: ”Du, jag orkar inte höra om din lillebrors cancer.” (Ursäkta mig, men vi orkade inte riktigt vara en cancerdrabbad familj heller. Men du, min sons ”vän”, du blev befriad från begreppet barncancer när du lämnade vårt hus. Var tacksam för att du bara behövde höra om det.)

Sedan till klassikern: ”Det är överstökat nu!” Jotack, sonen grät av glädje när de ryckte nålen för sista gången efter den åttonde och sista cellgiftskuren. Vi är själaglada över att vi har kommit så långt. Men där började resten av livet, och resan sedan dess har varit kantad av bekymmer. Inte på samma sätt som under behandlingen, men de har definitivt varit svåra att ignorera. Tre års kamp mot skolan. Trött son. Oj, vad sa du, hade han en bror också? Ja, det hade han visst. Sjuk make och sjuka djur. Djur som fått dö. Kampen för att hitta tillbaka till arbetsmarknaden, den som jag redan stod utanför i december 2012, och som nu tycks ha förvandlats till… jag vet inte vad, men jag gillar absolut inte läget. Fast det kunde vara ack så mycket värre. Det kan det alltid.

I förra veckan var vi på utvärdering för att se hur sonens förmågor ligger. Jag hade under tre dagars tid ungefär en halvtimme i stöten för mig själv – det kan ta en gnutta längre tid att hitta det kreativa flödet, bara en gnutta – och pendlade en del mellan utvärderingsplatsen och hemmet. Dagen efter att utvärderingen tog slut fick både han och jag betala för hur veckan hade sett ut. Sonen kom inte iväg till skolan – han svarade inte på tilltal den morgonen. Men tjohej och hopp, behandlingen är ju över; strunt i att han aldrig blir densamme, han har ju klarat sig så bra!… Jaså, jaha. Att han har tappat en hel del av sin kognitiva förmåga är väl en bisak i sammanhanget. Men vi är glada över att han har hopp om att klara skolgången. Det var långt ifrån självklart när förra skolan istället för att ta tag i problemen satte in anpassad studiegång – i samtliga kärnämnen.

Men nog om vår familjs perspektiv på saken. I Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan kan du läsa första betalartikeln av tre idag. De andra två – som också är betalartiklar – är planerade för publicering i morgon och i övermorgon, alltså den 25/4 och den 26/4.

//Kristina Runyeon-Odeberg
Fotograf: Hans Odeberg; bilden föreställer Beowulf, familjens trofaste fyrbente vän i alla väderlekar. Särskilt de leriga.


Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

.