Glorior

Under behandlingstiden och efter den har vi träffat på människor med glorior. De har inte varit synliga, men de har blivit synliggjorda genom kärleksfulla handlingar. De kanske inte vet hur stor betydelse de har haft för oss, eller så vet de kanske just hur mycket bara ett vänligt ord kan göra.

Här kommer en ganska inkomplett lista över folk som förtjänar glorior och som jag kommer att vara evigt tacksam för att de korsat vår familjs livsväg.

• Den tidbokare på MR som faktiskt lyssnade när jag sa att vår son var en av deras akuta patienter och fixade en tid tre veckor före jul istället för tre veckor efter jul. Jag har oerhört svårt att uttrycka vad som hade hänt... men ni förstår nog resten med tanke på att den stora operationen skedde bara fyra dagar efter att man upptäckt vad som var på tok.
• Den MR-sjuksköterska/operatör som såg att något var väldigt fel och larmade en läkare direkt. Det ändrar inte att behandlingen var brutal, men hade han ryckt på axlarna och låtit det ta upp till två veckor så... (se punkten ovan).
• Släkt, kollegor och vänner som har kramat mig, tålt långa samtal om ditt och datt fastän de nog har haft viktigare saker för sig. Alla som har på något sätt hört av sig och sagt att de tänker på oss, tänt ett ljus, bett en bön...
• Den fantastiska människa som såg mig vandra ensam och förtvivlad i sjukhusköket den första natten efter diagnosen – och offrade sin fikapaus på att prata med mig. Jag har senare kunnat identifiera henne och bara haft en kram som tack i det läget men den tog hon gladeligen emot. (De två avdelningar där sonen vårdats var nog nöjda med den uppvaktning vi gav dem när vi lämnat dem.)
• Den mamma till ett barn i min sons förskolegrupp som utan att säga ett ord kom emot mig i mataffären, omslöt mig i en varm kram och höll om mig. Länge.
• En mamma i klassen som tog med sina barn på besök och bjöd på hembakat. Sedan när hade vi smakat på det...?
• Alla meddrabbade föräldrar vi har träffat på avdelningen och pratat med. Vi bär er och era barn med oss i våra hjärtan.
• En själavårdare som hållit om mig en oerhört kritisk dag och berättat för mig var jag kunde hitta den hjälp jag så väl behövde. Ingen annan – åtminstone såvitt jag vet – gav mig den informationen.
• En person på Barncancerfonden som ställt upp med skrivet stöd, talat stöd och gett mod och kraft där vår egen beskärda del av den varan har trutit.
• ...

//Kristina Runyeon-Odeberg

Fotograf: Hans Odeberg