Fantastiska, förbaskade Google

Vi lever i en tid där allt ska behöva bevisas. Det var något jag blev mäkta trött på när jag studerade på fysikerlinjen för sådär 25 år sedan, och jag ser inte med blida ögon på fenomenet idag heller.

Google är bara kompis med den som använder källkritik. Den som går in på första bästa träff har varenda sökmotor som sin värsta fiende.

Det värsta är ändå inte att allt ska bevisas, utan det är den stora motsägelsen i att den som bifogar en länk nästan per automatik anses vara den mest trovärdige. Delar du däremot med dig av din kunskap så är du inte värd mycket. En sekundsnabb sökning på valfri sökmotor anses idag nämligen värd mer än expertis som förvärvats genom år av studier och år av erfarenhet.

Nyligen mötte jag en erfaren neurolog som berättade att snart kan alla lika mycket som han; detta då på grund av Google. Eftersom det var första gången jag mötte honom kunde jag inte avgöra om han skämtade, men jag såg inget minspel som antydde att han var annat än allvarlig. Ärligt talat, för att sovra bland alla träffar behöver man minnas ett enda ord: källkritik.

Att utöva källkritik kräver nästan alltid kunskap i ämnet. Många gånger kommer man långt med sunt förnuft, men för att ta sig sista sträckan finns det inga genvägar.

Jag tar mig för pannan och sänder en tanke till alla inom barnonkologin som måste möta diskussioner orsakade av att föräldrar har hittat någon mirakelkur som de är sugna på att pröva. Ja, det är svårt nog att vara förälder; man vill hitta en garanti för att ens barn ska bli friskt – och i det läget kan man vara beredd på att ta till drastiska åtgärder. Men för den skull är det inte säkert att det man hittar är bra. Vi hade i alla fall svårt att ta till oss information från sjukhuspersonal under behandlingstiden, och jag har mött fler som säger samma sak. Så varför skulle en sökning på Internet fungera bättre?

En sida på hafsig svenska med många sära skrivningar är nog trovärdig – eller kanske inte. Oljan innehåller kraftiga antioxidanter, och experterna tvistar om för- och nackdelar med dem. En av de invändningar vi hörde mot att ge tillskott över huvud taget under sonens behandlingstid var att att det finns risk för att antioxidanter skyddar mot precis det cancerbehandlingen går ut på: att döda snabbväxande celler.

Och så har vi ju kaffelavemang. Västerländsk cancerbehandling med strålning och cellgifter är full av risker. Men risk för allmän blodförgiftning bara genom behandlingen? Nej tack, jag tror att jag passar. Med tanke på vad sonen tyckte om att få lavemang så tror jag att han också kommer att hålla sig på långt avstånd från kaffe – åtminstone den vägen.

Injicerat mistelextrakt, känt under Iscador och många andra namn,  sägs ha hjälpt skådespelerskan Suzanne Somers. Preparatet har funnits sedan 1920-talet, och studier med mänskliga patienter har visat att mistel kan ha ihjäl tumörceller, men det finns tveksamheter kring upplägget – små datamängder, otillräcklig information om doser, och mycket mer.

Vi får inte glömma saltvatten och bikarbonat. Ett litet problem är att förespråkaren för kuren betraktar cancer som en svampinfektion. För alla cancertumörer är vita, och det är candida också – enligt honom, alltså. Vad bra, då var sonens tumör inte cancer – vävnadsproverna som gick på analys var nämligen beiga och röda!

Här erbjuds många behandlingar, varav en är ”nästan infraröd” bastu. Då förstår jag varför sonen inte blev frisk innan han fick sin diagnos. Vi har nämligen bara vanlig bastu.

Flera familjer i bekantskapskretsen har drabbats av återfall, något som gör väldigt ont att få höra – i cancervärlden lider vi i regel med varandra. En av familjerna fick via sin cancerblogg erbjudande om en enzymkur, något som tydligen funnits sedan 1911. Kuren kostade visserligen 100,000 euro, men nog ville de väl bara sitt barns bästa...?

Så sent som i förra veckan blev jag varse en för mig ny produkt: graviolafrukt. Frukten påstås vara tusen gånger effektivare än cytostatika. Det, ni! (Samma sida påstår att det finns ett trick för att gå ner 2 kg/dag. Det gör den nog extra trovärdig.) En sökning på den med tillägget hoax gav många träffar; en av dem upplyste mig om att överdrivet ätande av den här frukten kan ha ett samband med ökande fall av Parkinsons sjukdom.

Jag gillade inte någon del av sonens behandling, och han själv hade också gärna sluppit gå igenom den. Men jag är så naiv att jag inbillar mig att barnläkare anser att den behandling som erbjuds är det bästa de har att erbjuda – för hade de haft andra, mindre brutala, alternativ så hade sonen fått den medicinen istället.

Från början sålde resande handelsmän sina bluffkurer och annonserade dem på planscher. Senare kom annonserna in i dagstidningar; ännu senare hittade de in i den kolorerade veckopressen. De tog på sig e-postskruden på 1990-talet, och för ett drygt decennium sedan flyttade de in på nätet.

På Internet kan vem som helst publicera vad som helst. Dessutom tycker jag det är rätt intressant att de flesta sidor man landar på när man söker och hittar kurer av den här typen nästan alltid har en bild av någon i vit läkarrock som ser ut som hälsan själv. Jag har många gånger tänkt tanken att det är nästan lika lätt att få tag på en läkarrock som det är att publicera sig själv. Mitt detaljminne gör också att jag ibland känner igen de gamla e-postbluffarna när de dyker upp på Internet. Ibland är det där minnet rätt bra att ha.

Patientsäkerhetslagen, vars femte kapitel brukar kallas kvacksalverilagen, finns av en anledning. Andemeningen med den är att skydda svårt sjuka personer från ytterligare skador. Det har också funnits motioner om att utvidga lagen till att omfatta fler tillstånd än de som nämns i kapitel 5.

Nu säger du kanske att cellgifter är en miljardindustri. Jo, så är det.

Men kom inte och påstå att de som propagerar för mirakelkurer gör det av ren välgörenhet, för det går jag inte på. Dessutom föraktar jag företagare som försöker sko sig på desperata människors bekostnad. Men det finns kanske bot för mitt problem också. Jag tror jag börjar med att testa britternas universalmedicin mot allt: en kopp te.

Du som har för vana att tala om mirakelkurer, gör din omgivning en tjänst: sök först själv och lägg till ordet hoax eller fraud. När du letat igenom resultaten ordentligt och inte hittat något konstigt är det kanske lite mer fritt fram att dela med dig av din upptäckt. Men jag hade själv väntat tills jag hade diskuterat det med någon som har både utbildning och erfarenhet. För riktig kunskap hittar man inte på ett par sekunder eller ens på en tredagarskurs – det tar betydligt längre tid att förvärva den än så.

//Kristina Runyeon-Odeberg