Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

OKTOBER

26

Josefine Arebratt

Josefine Arebratt

Leukemi – Min historia – Del 1

Nu när jag har fått möjligheten att gästblogga för Barncancerfonden tänkte jag helt enkelt börja med att berätta om min bakgrund. Jag heter Josefine Arebratt, är 22 år gammal och bor i Falun där jag är född och uppvuxen. Jag har tre katter, jag har 70 par skor, jag älskar mat, jag har bott i London, jag har sarkastisk humor, jag pratar väldigt mycket, jag har en tvillingbror, jag är skorpion, jag ska plugga till sjuksköterska, jag samlar på tomtar, jag har små fötter och jag har haft akut lymfatisk leukemi.

Några veckor efter att jag hade börjat på högstadiet började jag må dåligt. Jag tappade aptiten, var så himla trött och ville bara sova hela tiden, jag gick ner i vikt, hade väldigt ont i huvudet och kände mig bara allmänt hängig. Mamma ringde vårdcentralen och vi fick komma dit för att ta prover. Vårdcentralen ringde upp dagen efter och sa ”Blodproverna ser helt normala ut, så vi vet med all säkerhet att det inte är diabetes eller leukemi i alla fall. Kom tillbaka om det inte går över”. Någon vecka till passerade och vi var tillbaka på vårdcentralen. Nya blodprov togs och än en gång syntes inget onormalt. Vi åkte fram och tillbaka mellan vårdcentralen och barnmottagningen och jag träffade säkert tio olika läkare som alla sa samma sak. ”Vi hittar ingenting onormalt”. Då började de misstänka att jag blev mobbad i skolan och skolkade för att jag helt enkelt inte ville gå dit. Hur mycket jag än försökte förklara att jag älskade skolan och trivdes jättebra ville de inte tro på mig. Det var till och med en läkare som sa ”Du slösar både din tid och vår tid, det är inget medicinskt fel med dig”. Till slut började jag ju tro att jag inbillade mig och gav helt enkelt upp. Min mamma gjorde dock inte det. Tre månader efter mitt första besök på vårdcentralen blev jag inlagd på Barnavdelningen i Falun för läkarna misstänkte att jag hade någon infektion som de hade missat. Där bestämde en läkare sig för att det skulle göras ett benmärgsprov på mig och han tyckte att det var konstigt att det inte redan hade gjorts ett. När resultaten från benmärgsprovet hade kommit in blev jag och mina föräldrar ivägskickade på en gång till Uppsala för ytterligare undersökningar och ännu ett benmärgsprov. 19 december 2007, efter tre månader av tjafs med sjukvården fick jag diagnosen akut lymfatisk leukemi.

”Hur lång är behandlingen?”, frågade jag. ”Två och ett halvt år, om allt går som det ska”, sa en av läkarna. Två och ett halvt år. Det är en evighet för en trettonåring. Jag fick höra om olika biverkningar, men det enda som ekade i mitt huvud var att jag skulle tappa håret. Det var det absolut värsta de kunde säga till mig vid den tidpunkten i mitt liv. Vad jag inte visste då var att jag skulle behöva uppleva saker under de kommande tre åren som var mycket värre än så.

Leukemi

95A, Akademiska Barnsjukhuset. Uppsala 2008.

// Josefine Arebratt


Kommentarer

  • Anki Högling skriver:

    Stark tjej du är. Du kommer att klara ALLT!! <3

  • Elisabet skriver:

    Vad bra att du delar med dig! En av mina kusiner gick bort i cancer. Hur gör man ett benmärgsprov? Måste göra ont! Kram!

  • Diana skriver:

    Wow känner igen mig så mkt i det du skriver. Jag var 16, skulle fylla 17, när de upptäckte att jag hade Hodgkins (lymfkörtelcancer). Det tuffaste beskedet var att jag skulle tappa håret… ?
    Behandlingen var snabb, ca 2,5 månad. Har haft ett återfall, där man även fick stråla.
    Idag är jag (snart) 29 år och tacksam för varje dag som går. Uppskattar livet på ett helt annat sätt! Massa kramar till dig, starkt av dig att dela med dig av din historia.

  • Rickard skriver:

    Hej Josefin, bra skrivit. Ser fram emot del 2.

    Fototubbe
    Ride of Hope Veteran Team Skåne

  • Eva skriver:

    Stark du är. Måste vart tufft de gått igenom. Bra du delar med dej till andra. Kämpa på vidare. ?❤

  • Tina Antonsson skriver:

    Det verkar finnas mycket kämparglöd i dig. Man får aldrig, aldrig ge upp. Man får kämpa och till slut kommer ditt kämpande att ge resultat, tänk när du står där nyutexaminerad som sjuksköterska och allt det onda ligger bakom dig. Då är segern din, du har vunnit. Kunde jag så skulle jag skicka över all kämparglöd och energi till dig. Heja dig!!!! <3

  • Marta skriver:

    Hej
    Jag vill bara gratulera dig på dessa åren du har gått genom. Jag tycker så här att allt som händer här på livet är för vår bästa, t.ex. att lära känna sig själv hur stark man är, för man vet inte det förs man har gått genom något och klarat av det.

  • Maria skriver:

    Tack för din berättelse! ?Vill läsa fortsättningen! Så vanlig leukemi syns via blodprov men inte den sort du hade?

    • Josefine Arebratt Josefine Arebratt skriver:

      Hej Maria!

      Leukemi syns oftast via blodprov om blaster (omogna celler) har tagit sig ut i blodet. Hos mig fanns det ”bara” blaster i benmärgen, vilket gjorde att det inte upptäcktes förrän de gjorde ett benmärgsprov.

      Tack för att du läser!

      // Josefine

  • Bobo Fransén skriver:

    Hej!
    Varmt tack för att du delar med dig av din historia.
    Jag har ett litet barnbarn på 5½ år som fick samma diagnos som du dagen innan hon skulle fylla 4.
    Hon och hennes föräldrar blev heller inte tagna på allvar när de var på olika vårdcentraler. ”Äh, det är bara lite förkylning, det får alla barn”… osv. Inte förrän de efter några månader till slut åkte in till Astrid Lindgren och tog prover så stod det klart att det var ALL.
    Hon är nu inne på det sista året av medicinering och i dagsläget mår hon förvånansvärt bra. Hon har åter börjat på förskolan vilket hon älskar. Hon och familjen börjar sakta återgå till ”normala” rutiner igen.
    Återigen tack för din berättelse och jag ser fram emot fortsättningen.
    Kram från en farfar

  • Anonym skriver:

    Jag lever men kronisk lymfatiskt leukemi! Jag har inte behandlats än, väntar på att bli ”sjuk” Cancer är så ångestladdat! Tusen kramar ❤️

  • Cecilia skriver:

    Jag har själv haft ALL och fick också kämpa med VC från november till sluter på januari för drygt 10år sen. Dagen efter min 24års dag fick jag diagnosen. Trots massor av provtagningar, undersökningar mm så var det smärtsammaste för psyket va att tappa håret. Hade tjockt spikrakt hår ner till rumpan och håret va det många kände igen mig för ”hon med det otroliga håret”.

    Nu är jag friskförklarad men tar ändå prover regelbundet. Trots efter 2,5år med behandlingar blev jag gravid inom ett par månader och är idag mamma till två döttrar 🙂

  • Monika skriver:

    Tack för att du delar med dig av denna jobbiga upplevelse! Ser fram emot att få läsa mer av din berättelse.

  • Marit Nymo skriver:

    Vad starkt och målande du skriver. Jag ligger just nu på min säng och funderar över om jag någonsin kommer bli normal. Lider av cytohjärna och fatique efter behandling av bröstcancer förra året.
    Har du haft möjlighet att träffa ungdomar som befunnit sig i samma sits som du?
    Jag fick en rehabvecka i Höör men saknar någon att bolla vardagen efter med. Kram från Marit i Falun

  • lillemor skriver:

    Stark du är / var <3

  • Annika Blom skriver:

    Tack för att du delar med dig <3 ser fram emot att läsa del 2 ! Stark tjej du är Kram och ha en underbar framtid

  • Annika skriver:

    Hej när jag hör att vårdcentralen inte lyckas upptäcka cancer blir jag inte förvånad. Man måste själv veta vad för sjukdom man har och kräva viss provtagning. Min mamma och pappa fick gå till vårdcentralen många gånger och fick svaret att det inte var något fel. Båda fick till slut åka till akuten men då var det för sent. Det hade gått för långt. Vårdcentralen är som en stor propp. När jag fick bröstcancer glömde de att skicka remissen till röntgen!

  • Ingela Riihonen skriver:

    Tack Josefine! Som så många andra skriver: bra att du delar med dig.

    Det är märkligt att man i sjukvården inte blir tagen på allvar utan måste kämpa för att få den vår man behöver. ” man måste vara frisk och stark för att vara sjuk”.

    Jag går just nu igenom en 2 års behandling för metastaser efter malignt melanom. Jag mår som tur är bra och har inga biverkninga efter min behandling ännu.

    Värst är det nog för de anhöriga som lite står utanför.

  • Liza skriver:

    Vi kämpade med sonens huvudvärk i ca 6 mån innan de upptäckte hans hjärntummör .Han mår bra idag . Härligt att du delar med dig av just DIN historia . Så många som inte tas på allvar när man går till VC det är hemskt . Må så gott

  • Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    .