Om att flytta gränsen för vad jag klarar av

Jag sitter med familjen och tittar på Fångarna på fortet. Vi förfasas över hur en deltagare ska gå på lina över fortet, en lina som spänts upp många, många meter ovan jord. Där nere väntar tigrarna, och även utan dem skulle ett fall ner betyda slutet. På allt. En hisnande känsla.

Jag är sanslöst höjdrädd, tigrarna spelar mindre roll. Deltagaren tvekar. Gunde peppar. Och vi håller andan från TV-soffan. Vi skulle aaaaldrig ge oss ut på den där linan, även om de har skyddslinor och all säkerhet man kan tänka sig. HUA!  Men på något vis gör ju personen det. Till slut börjar hon kallsvettande gå ut på linan för att nå målet långt ute, bortom trygg mark. Otroligt.

Ögonblick.

Året är 1995. Jag är nybliven mamma. Vi är på akuten med vårt första barn, en 3 månaders pojke som är förkyld och ynklig. Allt är så nytt. Lite läskigt. Efter en kort undersökning av läkare uppmuntras vi spruta bröstmjölk i näsborrarna på den lille pojken för det är ju mirakelmedicin för allt, och så får vi åka hem. Vi är lättade, lite generade över att vi kanske åkt in i onödan.

I bilen hem säger jag till barnets pappa, att om vår son någonsin skulle behöva vara på sjukhus, ja, för en blindtarmsoperation eller för att ta bort halsmandlarna eller nått, -ja då får DU vara med honom på sjukhuset, för jag kommer inte klara av det!

Bara tanken på att vara på sjukhus med mitt barn väcker rädsla. Hur skulle jag klara det? Jag är bra på annat, men på sjukhus kommer jag inte att vara en bra, trygg mamma åt vårt barn!

2006. Jag sitter på uppvaket och väntar på att min son ska vakna upp från sin första av många operationer. Jag tittar på mätare som blinkar, på syrgasmasken som immat igen över hans mun.

Vi har just fått beskedet att han har en hjärntumör. Vad ska jag nu vara rädd för? Allt jag någonsin fasat för händer ju nu? Det är en märklig känsla. Som om jag går genom bomull, som om jag inte vet något om någonting längre. Allting kan hända. Allting händer.

Det är en ny tid. Vi vänjer oss aldrig, men vi lär oss att vi på något vis klarar det. På något vis. Vi kommer gå hela ur det här, som Peter LeMarc sjunger. Och vi har gått hela ur det här. Sex år sedan avslutad behandling och vi har alla överlevt. Vi är här nu! På något förunderligt vis flyttar jag gränsen för vad jag klarar av. Coolt.

Jag klarar mer än vad jag tror. När jag stöter på den där gränsen där jag tänker: " - NEJ, det här klarar jag inte!" Då hör jag en röst inom mig som säger " - Joho! Det här är ju ingenting mot vad du visat att du klarar. Testa!"

Nutid. Vi är på Kolmårdens familjedag för barncancerfamiljer. Plötsligt finner jag mig ståendes i kön till linbanan och maggropskänslan säger: " - Nej, någon måste ju hålla koll på matsäcken här på marken! ... och för övrigt kommer jag ramla ner om jag åker...." Medan någon annan del av mig överröstar den första och säger: " - Nej nu åker du!" Så det gör jag, till barnens stora förvåning. Jag åker.

Jag ser inga djur för i ärlighetens namn tittar jag inte ner. Men jag åker! Och vem vet… Om jag någonsin hamnar på Fort Boyard så kanske jag måste ut på den där linan ändå.

/Helene Kindstedt