Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

MAJ

29

Lena Forsaeus

Lena Forsaeus

Prata om de döda barnen

”Ingen vågar prata om våra döda barn för de är rädda att göra oss ledsna, men det enda vi vill är att prata om dem.” Citat Martin, pappa till Alice och storasyster Linnea som dog 2013. På vår senaste ”Vi som mist” träff, arrangerad av Barncancerfonden Västra, pratade vi om hur fint det är att få prata om våra döda barn. Att vi blir glada då. Men att det är svårt för att samtalen så sällan kommer naturligt. Jag berättar om mötet med en sjuksköterska för en tid sedan. Hur fint det kändes att få säga ”känner du igen mig, jag är Noras mamma”. Och ovant, för det är inte ofta jag säger de där orden längre ”jag är Noras mamma”.

Det är svårt att vara mamma till tre barn när bara två finns här. Vi har gjort vårt bästa genom åren för att hålla Noras minne vid liv. ”Skål Nora”, säger vi ofta när vi äter middag, och höjer glasen mot himlen. De första åren var det Marcus, nu är det oftast Ivar som gör det. Vi har köksväggen full med bilder, inte bara på Nora utan på alla i familjen. Vi pratar om henne så mycket vi kan men det sker inte av sig självt. Andra människor nämner henne väldigt sällan.

Vid graven gör jag fint, rensar och plockar, tänder ljus och ställer små fina saker. Där är jag Noras mamma med händerna. Men jag är inte mentalt nära henne för det är för smärtsamt. Fortfarande. Så jag gör allt möjligt annat för att inte komma nära. Jag multitaskar, skriver, surfar och tittar på tv, men jag läser inga böcker. Det blir för stilla då och blir det stilla så finns risken att det blir smärtsamt.

Det låter rationellt och enkelt, men det är långt ifrån enkelt. Faktiskt är det bland det svåraste och smärtsammaste jag gjort. Dels att komma fram till att det är så det ligger till, men också att öva på att vara nära Nora. Min psykolog hjälper mig att öva men jag orkar bara göra det där, hos henne.  Även om det är svårt så känner jag att jag är på någonting. Något som över tid kan göra att jag börjar beta av den där högen av böcker som jag köpt genom åren. Förhoppningsvis.

Idag är det mors dag och dagen började med frukostbricka, fina hälsningar och present av två pyjamaskillar.

-Tusen tack Ivar och Harry, säger jag.
-Du glömde en, säger Ivar och pekar uppåt.
-Åh förlåt, tusen tack Nora!

Jag vill önska alla mammor en fin mors dag, alldeles särskilt oss cancermammor som för alltid, oavsett om vi har barn som överlevt eller ej, får leva med sviterna och oron som följer med barncancer.

 #blogg100

Kommentarer

  • Anki Högling skriver:

    Så fint och sant det du skrivit. Trots att det är 19 år sedan våran Lucas lämnade oss innan han fyllt sju år, blir jag fortfarande glad när någon nämner honom och vågar fråga vadsomhelst.
    Det betyder ju att han inte är glömd! Och vi kommer alltid att vara deras mammor!

  • Frida skriver:

    Fantastiskt skrivet. Är nog en av dom som är lite ska vi säga feg/rädd för att prata om ngns döda barn. Ska ta mej i kragen o bättra mej vad kan hända lixom?!
    Kram till dej!!

    • Lena Forsaeus Lena Forsaeus skriver:

      Tack!
      Det är inte lätt, det tycker inte jag heller.
      Men som du skriver, vad kan hända? Och jag blir inte mer ledsen för att man pratar om Nora, tvärtom.
      Varma hälsningar från Lena

  • Sofia skriver:

    Hej Lena!!
    Jättefint skrivet…
    Jag känner igen mig precis❤️ Vi höjer oxå glasen och skålar för Tristan, det är en härlig hyllning. Det var Isac ( Tristans lillebror) som kom på idén.
    Jag blir jätteglad när folk vill prata om T det värmer liksom om hjärtat.

    // Sofia

  • Annica skriver:

    Jag har denna månad mist min pappa. Går naturligtvis inte att beskriva den sorgen som är efter ens eget barn men.. Jag blir tacksam och glad när någon nämner honom, jag blir glad då jag ser barnen sträcka ut handen och vinka till himlen ”God natt morfar!”. Det är så naturligt för barnen. För dem är det så det ”är”. Vi borde bli mer lik barnen i det fallet. Våga vara naturliga. Våga vara sig själv och våga prata om saker och ting.

    Kram till dig!

    • Lena Forsaeus Lena Forsaeus skriver:

      Precis så. Det är vi vuxna som krånglar till det. Jag tror vi vuxna kan vinna på att släppa taget och fundera på ”svåra frågor” tillsammans med våra barn. Barn klarar att vi inte har svar men inte att lämnas ensamma med fantasierna. Jag har lärt mig mycket om döden genom att fundera och prata om den med Ivar.
      Beklagar din förlust.
      Varma hälsningar från Lena

  • Johanna flink skriver:

    Vilket underbart fint inlägg Lena. Du sätter verkligen ord på så många känslor jag känner. Vår lilla Junis lämnades oss för lite mer än ett år sedan men jag kommer såklart alltid vara hennes mamma. Junis och Viggos mamma. Stor kram till dig!

  • Jennie skriver:

    Så bra och fint skrivet. Många vågar och orkar inte prata.

  • Hans M skriver:

    Min erfarenhet är att det är bättre att våga vara närvarande och tillgängliga för de som drabbas än att säga så mycket. När min Mikael gick bort strax innan han skulle fylla sex, var det som en avgrund öppnade sig. Det finns tydliga minnen av när vänner kom, hur de inte visste vad de skulle säga. Hur jag uppskattade att de kom, att det satt där, utan säga så mycket. Men att de visade att de fanns i allt kaos. Minnet är tydlig liksom tacksamheten, jag minns fortfarande de personerna trots att det var 18 år sedan. Inte heller glömmer man sitt älskade barn. All lycka, de svåra stunderna. Kampen, hoppet, förtvivlan. Aldrig någonsin. Men efter många år så är det inte det dagliga, det som man tänker på när man vaknar, tills dess man somnar. Efterhand så ersätts det med nya saker, en ny vardag. Det tog mer än 10 år för mig. Minnena har dock inte försvunnit och det räcker att läsa om barn som har det svårt för att minnena ska återvända. Det gjorde dom idag, just nu…

    • Lena Forsaeus Lena Forsaeus skriver:

      Tack!
      Ja, visst är det fint med de som vågade komma trots att de kanske inte visste vad de skulle säga. Man måste ju inte veta vad man ska säga men det är heller inte farligt att fråga hur den som sörjer vill ha det.
      För mig har det gått fyra år och jag lär mig sakta leva det nya livet.
      Beklagar din förlust.
      Varma hälsningar från Lena

  • Ulrika Färemo skriver:

    Åh, så ”spot on”!
    Tack för att du så bra formulerat de orden som jag känner igen mig själv sååå väl i. Alltifrån hur det känns så bra att få prata om alla sina barn, oavsett om de är här eller där (och hur krystat det kan bli med andra), till att det är svårt att vara nära minnena när de kan göra så brutalt ont.
    Varma sorgesyster-kramar från
    /ängla-Matilda & Vilda’s mamma

  • Ellen Odelius skriver:

    Underbara ord att läsa. Jag är ingen vi som-som-mist-mamma men har själv varit ett barncancerbarn. När jag blev frisk kunde jag inget annat än att engagera mig i dom barn som fortfarande kämpade. Vi bildade en grupp och gjorde massor av olika roliga aktiviteter mellan alla cellgiftsbehandlingar och jobbiga upplevelser. Två av dom gick bort under den tiden, den ena 10 år och den andra 17. Även om jag inte var mamma så var det det närmaste jag kunde komma. Min cancer har gjort att jag inte kan få barn själv men vi kämpar med äggdonation. Det känns nästan som att jag kan ge liv åt mina små vänner som inte längre fick leka, fick gå färdigt skolan, fick ta studenten, få egna barn och inte ens se sina egna föräldrar på dödsbädden. Vi måste prata om det och så underbart att det finns vi-som-mist- grupper
    Ellen Odelius

  • Terese skriver:

    Tusen tack att du dela med dig av dina ord och tankar de gick rakt in och kändes som mina egna. Våra barn är ju alltid en del av oss!
    Tack ?

  • Malin skriver:

    Känner igen precis det du skriver. Hur oerhört mycket det värmer när någon bekräftar att jag är mamma till tre, inte bara de två som lever. Vår äldsta, Ivar dog vid förlossningen, nu skulle han varit snart sex år. Fint att läsa vad er Ivar skrev. Det är härligt när barnen inkluderar det döda syskonet i familjen på ett självklart sätt. Att de hjälper sitt syskon att ta plats.
    Kram❤️

  • Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    .