Välkommen till Barncancerfondens blogg!

Här får du möta människor som delar med sig av sina erfarenheter om barncancer och verksamheten ur olika perspektiv.

APRIL

03

Kristina Runyeon-Odeberg

Kristina Runyeon-Odeberg

Supersnöret i skolan

supersnore

Veckan före påsk fick Supersnöret följa med till skolan när jag besökte min sons nya klass för att tala om vad han gått igenom.

Mest fokuserade jag på hur han mår nu, men för att förstå det så får man göra en snabbspolning genom behandlingen också så att åhöraren begriper att grunden till seneffekter normalt inte är en vanlig förkylning.

Sonens Supersnöre mäter ca 5 m och har lite extra pärlor som normalt inte ingår, men så är det också konstruerat efter att han gick igenom behandlingen – och därför saknas ett antal pärlor, så det går nog på ett ut i längden.

I hans klass går totalt tio femteklassare med olika rötter – några som bor i området och har engelsktalande påbrå, som han, och andra vars föräldrar gästarbetar i Sverige och behöver en skola där deras barn kan gå under det eller de år de är här.

Vi satt i en cirkel – varje barn fick hålla en bit – och snöret räckte i princip laget runt. Det kom många frågor om vad den och den pärlan betydde. Särskilt namnet på den första för cytostatika, på danska Kemo Kasper, som jag raskt översatte till Chemo Charlie, fick dem att le. Alla röda och brandgula pärlor för olika typer av stick väckte också intresse, eftersom de var så många. Jag och sonen förklarade att det blir många stick under en cancerbehandling – hundra räcker nog inte ens för hans del, och då ligger han nog i lä jämfört med de barn som behandlas för akut lymfatisk leukemi, för att bara nämna ett exempel. Men som alltid finns det inga ˮbaraˮ i barncancervärlden. Den pojke som frågat om sticken sa då: ˮDet är hundra för många.ˮ Vissa människor behöver inte vara gamla för att vara visa.

Andra pärlor som väckte intresse var pärlan för att tillverka strålningsmask, spypärlan (sonens idé), ömma fötter-pärlan (min idé) och rap-pärlan (sonens idé; den väckte viss munterhet).

Barnen var väldigt intresserade och lyssnade uppmärksamt mellan alla frågor. Vi hade ett mycket trevligt samtal och jag kan bara rekommendera Supersnöret som hjälp när man ska berätta historien om behandlingen och vart den har lett.

Vi skattar oss lyckliga för att vi har sonen kvar, för att det går ganska bra för honom, och inte minst för att han nu äntligen har hamnat på ett ställe där han trivs. Det känns lugnare nu efter en skolsituation som i princip bara har gått utför sedan första klass. Läraren frågade: ˮVad kan vi mer göra?ˮ och mitt svar blev att det viktigaste gör de redan, nämligen ger vår son en lugn miljö. Så viktigt för en grabb som blir hjärntrött av oväsen, så lätt egentligen om man bara vill. Och nya skolan vill verkligen. Jag får nog göra en pärla för att skolan äntligen börjat fungera…

#blogg100

//Kristina Runyeon-Odeberg
Fotograf: Hans Odeberg


Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

.